Hon har jobbat som sjuksköterska sedan slutet av 80-talet, och har genom alla år varit kvar på den avdelning på Mälarsjukhuset dit hon av intresse sökte sig som nyutexaminerad. På HIA, hjärtintensiven, är Maria Liljeroos i dag biträdande vårdenhetschef – på halvtid. Övrig tid är hon doktorand på Universitetssjukhuset i Linköping. Efter sex år som forskare doktorerar hon i vår, och disputerar med sin avhandling om hur vård och omsorg för hjärtsviktpatienter och deras anhöriga kan förbättras.
– Hjärtsjukvården är ett oerhört spännande område att arbeta inom, och det är viktigt att hålla sig uppdaterad vad gäller kunskaper och nya rön. Det var när jag märkte att jag blev omsprungen av de unga sjuksköterskorna vi anställde som jag beslutade att läsa in den kandidatutbildning som inte ingick i utbildningen på min tid.
Det hann bli även en magisterutbildning också innan Maria bestämde sig för att ta ytterligare ett steg och hoppa på den forskarutbildning som omfattar fyra års heltidsstudier.
– Det var inom min kliniska vardag jag hittade mitt forskningsämne. Jag har alltid varit väldigt intresserad av frågor kring hjärtsvikt.
Maria leder sedan tidigare landstingets hjärtsviktsprocess och var med och startade de sörmländska hjärtsviktsmottagningar som finns på många av vårdcentralerna i länet och som är unika i Sverige. Många landsting ligger i startgroparna att ta efter processen.
I fyra delstudier har nu hon och kollegor i Linköping följt sammanlagt 155 par i två års tid. Hälften av paren fick sedvanlig hjälp, övriga fick utbildning och stöd.
– De drabbade och deras respektive ingick i studien som jämlikar. Att leva med hjärtsvikt innebär ju en fysisk och mental påfrestning för båda. Sjukdomen kräver egenvård, att man sköter medicineringen, äter rätt, rör på sig, inte röker och så vidare. Det kräver att partnern är aktiv och ger stöd. Samtidigt är de flesta hjärtsviktspatienterna äldre och multisjuka, vilket försvårar situationen.
– Från sjukvårdens håll är vi bra på att hjälpa patienterna, däremot tar vi inte hand om partnern lika bra. För att få reda på hur paren uppfattar sin situation, vad de saknar av stöd och hjälp, intervjuade vi dem.
Det visade sig att det är långsiktigt stöd de vill ha, och många vill dessutom gå på gruppträffar med andra par i samma situation, för att kunna få och ge stöd till varandra – något som med stor sannolikhet kommer att erbjudas i Sörmland framöver.
Maria Liljeroos konstaterar att hon hade tur som fick en doktorandplats i Linköping, där en kompetent forskargrupp under ledning av sjuksköterskan och professorn Anna Strömberg jobbar med just hjärtsviktsfrågor.
– Anna är en av de mest tongivande i världen på området, och jag har haft förmånen att tack vare henne få resa till både Kentucky och Los Angeles för att träffa forskargrupper och se hur de jobbar.
I och med att Maria doktorerar i vår försvinner möjligheten till bidrag från landstingets forsknings- och utvecklings program, FOU. Fortsatt forskning måste finansieras på eget vis. Och där kommer stipendiet från Svensk sjuksköterskeförening väldigt väl till pass.
– Det kom fantastiskt lägligt, en bra peng för framtiden. Jag vill ju väldigt gärna jobba vidare med resultatet av mina studier. Eventuellt åker jag tillbaka till USA och lär mig mer av forskargrupperna där. Som forskare vill man ju att resultaten man nått ska komma alla till del, och jag vill också ut på internationella kongresser och konferenser för att sprida kunskaperna.