Idén och tankarna på att utbilda sig till och jobba som diakon fanns där redan när Mikael var i sena tonåren. När Strängnäs stifts biskop Johan Dalman den 16 juni i år vigde honom till diakon slöts cirkeln.

– Det har varit en lång resa. Jag känner ett inre lugn och en stor glädje av att vara hemma. Nu fick allt landa, säger Mikael.

Gudstron har alltid funnits med honom. Men han har ibland haft svårt att förlika sig med det ritualiserade system som omgärdar utövandet inom kyrkan. Intresset för människor ledde istället till ett yrkesliv inom skolans värld där han jobbat som barnskötare, fritidspedagog och lärare.

Artikelbild

| "Jag har väldigt lätt för att prata med folk", säger Mikael Svennberg, en egenskap som kommer väl till pass i arbetet som diakon.

– Jag har jobbat väldigt mycket med barn som haft det lite knepigt av olika skäl, barn som legat i diket helt enkelt.

För 30 år sedan flyttade han och hustrun Maria från Upplands Väsby till Sköldinge utanför Katrineholm. Med sju barn i familjen utvecklades valet av bostadsort till en logistisk utmaning med allt skjutsande till diverse aktiviteter.

– Det blir väldigt dyrt också, man drabbas av bensindöden. Och som lärare tjänar man inte pengar i överflöd. Sedan tio år tillbaka bor familjen nu i ett stort hus på Öster i centrala Katrineholm. Här har han nära till jobbet på Gåvorna, den mötesplats och secondhandbutik som han var med och nystartade för fem år sedan och som drivs i regi av Katrineholmsbygdens församling.

– 2012 blev jag uppringd av en för mig okänd person som uppmanade mig att söka en tjänst inom församlingens barn- och ungdomsverksamhet. Jag sa nej först, men tre månader senare ringde de igen och sa att de ville ha mig. Så jag slutade som lärare, vilket också hängde ihop med alla neddragningar som drabbade skolan, och började jobba i församlingen.

Artikelbild

I samma veva drogs mötesplatsen Gåvorna igång.

– Det tickar på riktigt bra. Vi har massor av besökare av alla slag. Syftet är att folk ska kunna ramla in. Vissa är ute efter att fynda något, andra vill fika eller kanske bara kommer för en pratstund.

Och konsten att prata behärskar Mikael till fullo.

– Min fru brukar säga att jag skulle kunna prata med en lyktstolpe om det inte finns någon annan till hands. Men skämt åsido, jag har väldigt lätt för att prata med folk och det är sällan det blir några konflikter, det är helt enkelt ofarligt att prata med mig.

Väl inne i kyrkans värld väcktes de gamla tankarna på att utbilda sig till diakon. Efter diverse kompletterande studier och två års distansutbildning kan Mikael nu efter biskopens vigning se fram emot sin nya roll, iklädd diakonens gröna ämbetsdräkt.

– Det är en slags uniform, men en väldigt snäll sådan. Som diakon kan jag ha jeans som jag brukar gå omkring i.

I arbetsuppgifterna ingår att ge stöd åt människor i svåra situationer, att fungera som länk mellan kyrka och samhälle och att föra de utsattas talan.

– Jag brukar likna det vid en schweizisk armékniv, vi har många olika möjligheter och verktyg för att hjälpa. Det handlar i grunden om att se och möta människor. Allt från att vara den som ger folk ett förskräckligt besked om att någon nära dött, till att ta någon i handen som behöver assistans när de ska möta sin handläggare på Försäkringskassan. När välfärdssamhällets skyddsnät brister kan vi försöka laga och rätta till. Vi är inte bundna till något annat regelverk än det som byggs av kärlek och omtanke.