Jan Guillou har varit en exceptionellt produktiv författare det senaste halvseklet. Det var nog romanserien om underrättelseofficeren Carl Hamilton som betydde mest för hans genomslag som stor författare på 1980- och 1990-talen. Böckerna hade rekordartade framgångar och sålde i sex miljoner exemplar.

Därmed kom hans stora dröm att uppfyllas – att både nå en stor läsekrets och få ut ett vänsterorienterat politiskt budskap.

– Det var min plikt att åstadkomma det och därför var det tillfredsställande att kunna göra det, säger han i sitt hus på landet i norra Roslagen.

Artikelbild

| Journalisten och författaren Jan Guillou fyller 75 år.

Tack vare försäljningsframgångarna blev vänstermannen rik.

– Min relation till pengar är okomplicerad. Till min revisors förtvivlan har jag under många år skatteplanerat negativt. Dessutom har jag gjort privata donationer. Jag har gjort av med mycket pengar och lever ändå väldigt gott. Jakt och resor är mina största privata utgifter.

[bild nr="2"]

Jan Guillou är inte bara rik, han förefaller vara ärorik. Eftersom en journalist måste ha “ett obrutet förtroende från läsaren” har ingen fått ifrågasätta hans trovärdighet som journalist ostraffat. Den som sett Guillou i en tv-duell har inte kunnat undgå hans lejonaktiga stridbarhet.

Artikelbild

| Jan Guillou har lugnat ned sig med åren och anser sig ha blivit mindre stridbar och klokare. "För 20 år sedan var jag laddad för en fajt som en proffsboxare, men med åren har både engagemanget och adrenalinet minskat" säger han.

– Brutaliteten och hänsynslösheten är nödvändiga på grund av den korta tiden i tv. På 1960–70-talen förlorade jag massor med diskussioner mot andra som kunde debattekniken bättre än jag. Jag har lärt mig.

Ångrar du någon strid?

Artikelbild

| Jan Guillou är en exceptionellt produktiv författare och har dessutom tjänat stora summor på sina böcker. "Min relation till pengar är okomplicerad. Jakt och resor är mina största privata utgifter", säger han.

– Inte vad jag kommer ihåg.

Men snart har Jan Guillou grävt ned stridsyxan.

Artikelbild

| Journalisten och författaren Jan Guillou fyller 75 år.

– För 20 år sedan var jag laddad för en fajt som en proffsboxare, men med åren har både engagemanget och adrenalinet minskat. I dag är jag inte lika bra och underhållande, jag är inte lika stridbar som förut. Jag har blivit stelare och långsammare. Jag ser det som en naturlig del av åldrandet.

Du har kanske blivit mer harmonisk?

– Någon form av visdom har jag skaffat mig genom åren, jag har mer överseende. Klokskap kommer nog med tiden – kanske lite sent i livet.

Man kan undra hur det är att bråka med honom privat.

– Privat är jag aldrig hänsynslös. Jag är betydligt mer saktmodig än det folk som sett mig offentligt tror. Saktmod är ett gammalt bibliskt ord som innehåller tolerans, vishet och val av förståelse hellre än strid.

Så den privata Jan Guillou är klokare än den offentliga?

Han skrattar hjärtligt.

– Ja, det kan man säga. Man tar risker när man går i strid, privat vill jag inte ta risker.

Som stjärnjournalist tycktes han inte väja för några risker. Tillsammans med kollegan Peter Bratt avslöjade han i en artikelserie 1973 en hemlig del av den svenska militära underrättelsetjänsten, IB. Det blev en stor skandal och båda dömdes för spioneri.

– Inga andra journalister tog den risken, det var okänd mark. Priset för risken var fängelse, men det var det verkligen värt!

[bild nr="3"]

Saktmodig och riskbenägen alltså. Och hur skulle vännen Leif GW Persson beskriva dig?

– Han kallar mig för melankoliker. Jag vet inte om det är illasinnat eller ironiskt, men i många stunder kan det nog stämma.

Likt romanhjälten Carl Hamilton har dess upphovsmakare faiblesse för det klassiska franska köket.

– Kanske lite för mycket. Nu ska jag gå ner i vikt och leva asketiskt fram till juni. Det blir enklare middagar som går på fem minuter. Standardmåltiden är en burk tonfisk i olja. Jag spar disk och äter direkt ur burken.

Någon tanke på pensionering hyser inte Jan Guillou. Tvärtom jobbar han mer ihärdigt än någonsin. Här i huset på landet ska han nu ta sig an den nionde boken i sin planerade serie av tio böcker om 1900-talet.

– De här tio böckerna på raken är det mest ansträngande jag har gjort. Det som skrämmer mig är att få en hjärnblödning vid pensionering. Jag vill skriva så länge jag förmår.

Därmed kommer vi osökt in på ämnet döden.

– Under de senaste 1,5 åren har jag varit på begravning av fem av mina närmaste vänner. Det har varit tungt. Det blir en påtaglig påminnelse om att man ska följa efter. Det gäller att hinna med det som är viktigt. Jag vill hinna klart med hela serien.

Hur vill du bli ihågkommen?

– Jag tror att jag kommer att bli läst länge efter min död. Något annat sätt att bli ihågkommen kan jag inte fantisera om.