Att människor på andra sidan klotet inte är exakt som oss i alla avseenden har jag full förståelse för och jag inser att de tycker att vissa av våra sedvänjor stundom ter sig lika märkliga som vi uppfattar några av deras.
Att lära nytt har dock ingen dött av.
Men – ibland blir det ju bara för mycket och gränsen till det totalt oförståeliga passeras med råge.
Till denna kategori tillhör definitivt kvinnlig könsstympning.
Helt nyligen fick vi veta att skolhälsovården i Norrköping upptäckt ett 60-tal fall av könsstympade flickor i staden under den gångna våren. De flesta av dem hade utsatts för faraonisk omskärelse som innebär att såväl inre som yttre blygdläppar samt klitoris skärs bort innan huden sys ihop till en millimeterstor öppning där urin och menstruationsblod kan passera.
Det bränner till i hela underlivet på mig när jag skriver de här raderna och jag kan inte ens föreställa mig smärtan de här småflickorna måste uthärda när en äldre släkting eller byns barberare går loss på deras kön med en sax, ett rakblad eller en glasskärva.
Ett ingrepp som dessutom allt som oftast genomförs helt utan bedövning.
På UNICEF:s hemsida läser jag att fler än två miljoner flickor i åldrarna 4-14 år könsstympas varje år och det uppskattas att ungefär 125 miljoner av världens nu levande kvinnor har genomgått en könsstympning. Sedvänjan förekommer från Indonesien i öst till Peru i väst, är fortfarande allra vanligast i Afrika, men flyktingströmmar västerut har gjort att det ökar även här i Europa.
Om och i så fall var det sker i Sverige vet förmodligen bara de närmast inblandade då lagen säger att ett rejält fängelsestraff är att vänta för stymparna.
Om någon dömts för brottet är dessvärre ytterst tveksamt – det känns som ytterligare en lag som stiftats mest för syns skull...
Ja ni läsarna - så de har det på sina håll där ute, gamla vidskepligheter som sitter så fast förankrade i traditionen att de är närmast omöjliga att utrota.
Själv sitter jag i kolonistugan min i Vilsta och njuter av en Mythique Saint Landelin när vi skriver ett par minuter in på fredagen den 11 juli – vilket är detsamma som min första av totalt 39 arbetsfria dagar.
Jag känner mig så där härligt upprymd och förväntansfull – ungefär samma känsla som jag hade inför de årliga koloniresorna till Barnens Ö på 60-talet.
I helgen drar jag till de gamla föräldrarna i Rimbo, nästa helg vankas det tredagarstrav i Axevalla tillsammans med åtta tunga profiler och senare blir det besök i såväl den finska som svenska huvudstaden.
Det finns inga skäl i världen att tycka synd om mig.
I morgon ska jag spana in VM-finalen i fotboll med pappa Olle – det måste ha varit drygt 40 år sedan vi såg en match tillsammans så det ska bli skitkul.
Jag har aldrig haft mycket till övers för tysk fotboll, men efter överkörningen av Brasilien håller jag båda tummarna för Löws läckra lirare.
Men med Lionel Messi i motståndarlaget finns inga vinstgarantier...
Nu släpper jag allt vad pennor heter för en tid, önskar er en fin sommar och hoppas vi hörs igen framåt hösten.