Jag började spela fotboll i Djurgårdens knattelag i tioårsåldern och efter spel i ungdoms-, junior- och B-lag fick jag debutera i Allsvenskan 1975. Jag var därefter i stort sett ordinarie i A-lagets startelva fram till och med hösten 1984 då en ny tränare kom till klubben.
Den karln gillade varken mig eller mina fotbollskunskaper och efter en lika lång som blytung vår där jag förnedrades rejält och fick chansen att visa upp mig under typ 20 minuters matchspel gick jag till styrelsen och berättade om läget. Gubbarna där var förstående och jag fick lämna föreningen utan någon som helst kostnad vid en eventuell övergång till ny förening.
Det blev en säsong hos min favorittränare Bengt Persson i IFK Västerås 1985 och efter sejouren där flyttade jag hem till huvudstaden där tanken var att trappa ner på lirandet och i fortsättningen spela fotboll på kul med kompisar i någon av de lägre divisionerna.
Ödet ville dock annorlunda.
I januari 1986 skulle Hammarby spela en turnering på Malta, men på grund av skador och spelarflykt hade söders stolthet dåligt med folk just då och jag blev i sista stund tillfrågad om jag ville hänga med och ta en plats i den tunna spelartruppen.
Jag tackade ja – trots att min 30-årsdag inföll under vistelsen på den vackra ön.
Det gick riktigt bra för mig på Malta, mina nya lagkamrater uppvaktade mig med en vacker vinkaraff på födelsedagen och vid hemkomst erbjöds jag ett ettårskontrakt av Bajens ordförande Lennart Nyman.
Redan i tredje omgången mötte vi Djurgården i säsongens första derby på Stockholms Stadion och vi besegrade mina forna lagkamrater på min gamla hemmaarena med 3-1 inför 14424 åskådare.
Där fick jag min revansch – på den där tränaren.
Under hösten samma år åkte jag och kompis Moving till Stadion för att spana in Djurgården i en annan allsvensk match och efter slutsignalen gick vi med övriga åskådare mot tunnelbanan.
Vid ett övergångsställe fick några Djurgårdsfans syn på undertecknad och när någon skrek "jävla svikare" efter mig hängde flera på och snart stod ett drygt dussintal killar där och skrek okvädningsord och hötte med nävarna mot mig.
"Jag måste snacka med dem", sa jag till Moving.
"Är du dum i huvudet, du blir ihjälslagen, kom så sticker vi", svarade han.
Jag trotsade min polare, gick över till mobben på andra sidan gatan och drog den story jag just berättat och när jag lämnade gänget några minuter senare ekade det i luften.
"Lasse Stenbäck - klapp, klapp, klapp - Lasse Stenbäck - klapp, klapp, klapp".
Jo då, jag ryser här och nu när jag skriver de här raderna och Moving brukar ta upp den här historien nästan varje år under våra sommarträffar hemma hos honom i Stureby.
Tro mig, den där våren 1985 var jag bitter, frustrerad och kände mig så oerhört taskigt behandlad, men så här 29 år senare och med facit i hand är jag glad över att jag blev så bryskt sidsteppad den gången.
Annars hade jag inte fått uppleva Västerås, Uppsala och Eskilstuna, provat på spel i ytterligare nio fotbollsklubbar, förmodligen inte heller fått jobb som skrivare på en tidning och absolut inte träffat mitt livs kärlek Ursula.
Så tack i alla fall då Björn.