Att sossarna lovar att fixa jobb åt alla och att borgarna dillar vidare om de svenska skolbarnen som på sikt bäst i Europa måste betraktas som närmast utopiskt önsketänkande och torde dessutom locka fram ett och annat hångarv runt köksborden i konungariket, men jag kan ändå köpa snacket – någon form av löften måste de ju ändå leverera inför kraftmätningen i september.
Vad som däremot skrämmer skiten ur mig är det samförstånd som tycks råda kring det för länge sedan insomnade svenska försvaret.
Plötsligt är alla – från yttersta högerkant till vänsterdito – rörande överens om rejäla satsningar på rustning och till och med Sjöstedt yrar om mer pengar till bomber och granater.
Tror verkligen våra politiker att Svensson går omkring och fruktar en ryssinvasion eller att nämnvärt många medborgare bryr sig huruvida vi kan försvara oss – i en eller två veckor?
Nej, jag skulle inte tro det – att plöja ner mångmiljarder i försvaret kan inte vara någon röstmagnet.
Själv oroar jag mig långt mer över att bli spontannedslagen under en promenad hemåt i natten, att någon mig när och kär ska bli brutalt våldtagen i en skogsdunge eller att mina gamla föräldrar ska bli grovt misshandlade efter att ha gjort motstånd vid ett rånförsök i deras eget hem.
Ovanstående är nämligen vidrigheter som sker varje dag i fosterlandet vårt numera, men som sällan eller aldrig utmynnar i mer än notiser bredvid feta schlagerrubriker i medias rapportering.
Och de ständigt pågående gängkrigen, där det skipas rättvisa och görs upp medelst skottlossning, har inte med en stavelse uppmärksammats i valrörelsen – men det kanske räknas som naturliga inslag i vår gatumiljö nuförtiden...
Ja ni läsarna, det är mycket som susar runt i skallen på en här i natten och inte lär det bli mindre rörigt i roten efter mitt nyliga intåg på Facebook.
Det var sambon min som plötsligt gick med i den där klubben för ett par månader sedan och snart hade hon ett 50-tal vänner, var av en handfull var mina kompisar – i verkliga livet. Det innebar i sin tur att Ursula hade bättre koll på mina polare än vad jag hade och hur kul är det?
För några veckor sedan hjälpte kollega Rubensson mig att sätta in ett par foton på min Facebooksida och snart hade jag även godkänt ett litet gäng digitala kompisar.
Sedan började det rassla närmast oavbrutet i jobbtelefonen – det var vänförfrågningar från fan och hans moster så nu sitter jag här med snudd på tresiffrigt med presumtiva polare.
Det har gått så långt att jag knappt vågar gå in på min egen sida och jag funderar allvarligt på att redan nu lämna sammanslutningen.
Bara så ni vet – alla vänförfrågare där ute.
Slutligen vill jag rekommendera ett besök på Mötesplats Underhund i Nyfors. Jag slank in där i ett jobbärende här om veckan och var i så pass god tid att jag hann beställa en varm sandwich med sallad samt kaffe innan min dejt dök upp.
Jag höll på att ramla baklänges när jag skulle betala – det gick på 15 kronor – en tia för macka och sallad och en femkrona för kaffet.
Undrens tid verkar inte vara förbi.