Jag ska ärligt erkänna att responsen på mina krönikor här i EK har varit tämligen vissen - fram till nu senast - efter raderna jag totade ihop om den monumentala flatheten som lagt sig som en våt filt över fosterlandet brann det till ordentligt i såväl mejlkorg som telefon.
Tack för det läsarna.
Det är alltid skönt att få ett kvitto på att folk läser det man skriver och dessutom känns det kanonbra att det finns fler än jag som befinner sig på ungefär samma våglängd i de här livsviktiga spörsmålen.
Jag lovar att återkomma i ämnet, men i natt tänkte jag glida över till det positiva spåret - någon surgubbsstämpel vill jag absolut inte få satt på mig.
Och glada saker sker ju faktiskt hela tiden - det gäller bara att uppfatta dem i myllret av all djävulskap.
I måndags var jag en av de 1853 personer som trotsade ovädret och knallade iväg till Tunavallen för att spana in Eskilstuna Uniteds allsvenska fotbollspremiär.
Det ångrar jag inte för en sekund.
Efter en rätt medioker första halvlek tryckte hemmatjejerna upp laget ett snäpp och under slutkvarten resulterade det i två läckra baljor. Frejdiga Kim Arodin pangade in 1-0 innan vesselsnabba Felicia Karlsson sprintade ifrån gästernas backlinje och vinklade in 2-0 i bortre.
Jag stod upp och tokjublade vid båda tillfällena och någon smolk i glädjebägaren blev det ju knappast av att jag satsat en slant på hemmaseger.
Det roligaste av allt var dock att två hemvävda tjejer från Eskilstuna fick avgöra - den här trenden med att köpa ihop ett slagkraftigt lag från världens alla hörn är urtrist. Så nu hoppas jag att "de våra" besegrar det ultimata köpelaget Tyresö på onsdag innan vi återigen vallfärdar till Tunavallen nästa söndag.
Måste passa på att hylla våra handbollskrigare också – Guif har varit i närmast hysteriskt form under lång tid nu och allt pekar mot att de blir klara för semifinal redan i morgon.
Under min tid som sportreporter fick jag uppleva två blytunga finalförluster på plats i Göteborg respektive Stockholm och skulle de gå hela vägen den här gången vore det en bragd långt utöver det vanliga.
Vem hade trott på det här ljusa scenariot när Zacke drog till Tyskland och både Haukur och Robin försvann in i skadeträsket - knappast någon.
Jo jag vet att det är långt kvar till det där efterlängtade SM-guldet - men jag har en bra känsla...
Långfredagen är här sedan en dryg timme tillbaka och jag ligger i bingen på Stenkvistavägen tillsammans med datorn och en väl kyld Karhu upphälld i farfarsglaset.
Sämre kan man ha det.
Innan påsken är över ska ett besök hos föräldrarna i Rimbo hinnas med och det ska bli lite roligt att se hur pappa Olle ser ut utan den framtand han tappade i veckan. Vad slutnotan går loss på efter den serie av tandläkarbesök som nu lär vankas för gubben blir nog inte lika munter.
Varken för honom eller arvtagaren.
Jag brukar säga att arvet efter föräldrarna är min pensionsförsäkring - nu kanske jag får sota för det där snacket och bittert ångra mitt eget skrala sparande.
Samtidigt är farsgubben min ekonomiskt mycket försiktig, åtminstone mot sig själv - så vem vet, han kanske vänjer sig med tandlösheten och nöjer sig med flytande föda de sista åren...
Puss i nacken och glad påsk på er.