Det måste jag ärligen erkänna.
Faktum är att det nästan känns som jag har saknat er mer än vad ni har saknat mig och dylika känslor är ju inget som direkt stärker ens självförtroende.
Det är inte så att jag är bitter, men på något sätt går man ändå omkring och inbillar sig att man betyder något utanför sin egen lilla sfär och en nätt läsarstorm eller något enstaka hot om tidningsuppsägning hade jag allt hoppats på.
Det kanske är dags för undertecknad att vakna upp till verkligheten...
Fast just verkligheten är ju inte särdeles munter just nu med miljontals människor på flykt från krig och annat elände. Väldigt många tycks ha vårt land som den stora drömmen och en strid ström av människor krånglar sig ända hit för att söka såväl skydd som lycka.
Meningarna går himmelsvitt isär när det gäller huruvida den här anstormningen är bra för Sverige eller inte. På ena kanten jublas det åt att våra framtida pensioner härmed är räddade medan den andra sidan är tämligen säkra på att det kommer att sluta i fullständigt kaos.
Vi snäppet mer sansade, som lever någonstans där mittemellan, får väl avvakta lite och se hur det hela utvecklar sig.
Att det är grymt tuffa tider för våra politiker råder det dock inga som helst tvivel om och jag är inte ett uns avundsjuk på härförare Löfven som förväntas ro den här allt skrangligare skutan i land.
Snacka om att ha ett blytungt ok på sina axlar.
Hans polare i Decemberöverenskommelsen gör ju inte uppdraget direkt lättare och när jag spanade in Agenda i söndags fick jag uppleva något av ett världsrekord i snömos.
Utmärkta programledaren Camilla Kvartoft hade bjudit in moderaternas Anna Kinberg Batra och den förra hade egentligen bara en fråga som var riktigt viktig på sin agenda: Varför kräver ni att alla länder i EU tar sitt ansvar för flyktingar när ni inte kräver att alla svenska kommuner gör detsamma?
Trots att frågan ställdes med all önskvärd tydlighet vid fem-sex tillfällen låtsades Anna inte höra den och likt en papegoja babblade hon på om en massa annat och i sammanhanget totalt ovidkommande.
Att Kvartoft lyckades hålla masken under det där surrealistiska samtalet måste betraktas som en bragd.
Och att oron ligger tät i M-leden just nu är nog ingen djärv gissning – det är ingen direkt röstmagnet de har valt att sätta vid rodret...
Tiden har rusat iväg till 01.16 fredag 21 september och jag är big boss här i lyan på Stenkvistavägen – kanske mest beroende på att sambo Ursula är i Spanien på träningsresa.
Att då och då vara gräsänkling är inte helt fel.
Tidigare i kväll blev det ett par kalla AW-bira på Gränden med några arbetskamrater och nu återstår bara bottensatsen av den Karhu jag haft som sällskap i farfarsglaset under skrivresan.
I dag lördag är det höstmöte i Vilsta under förmiddagen och sedan vankas det pokermiddag kvällen lång hos Pelle Larsson – jag gillar verkligen mina pokerpolare, men i kväll skinnar jag dem gärna.
Glad helg på er!