I dagsläget är det är knappt sju år kvar till folkpension för min del och jag kommer allt oftare på mig själv att fundera på den där arbetsfria tiden som vankas efter yrkeslivet.
Men det känns förbannat svårt att föreställa sig hur det är att ha ständig semester.
Kommer jag ens komma upp på morgnarna – och om jag gör det – hur ska jag få dagarna att gå?
Jag kan se mig själv vandra från fik till fik med en papperstidning i handen på dagarna innan det blir "från pub till pub" med ett knippe tipskuponger i näven under kvällstid.
Blir det så är risken dock uppenbar att jag snart är mer eller mindre alkoholiserad – så himla förtjust är jag nämligen i bira – redan i dag.
Jag känner flera gamlingar som traskar runt på golfbanorna dagarna i ända och pappa Olle spelar ju boule med pensionärspolarna flera gånger i veckan – men, nej – sport har jag väl ägnat tillräckligt med tid åt redan, tänker jag.
Om min långt yngre fästmö Ursula har kvar mig vid det laget kanske jag kan revanschera mig när det gäller hemarbetet – fixa tvätten och städningen innan jag totar ihop middagsmaten lagom tills hon kommer hem från kneget på kvällarna.
Fast hon är ju som en duracellkanin och så himla i farten hela tiden och vem vet, hon kanske skulle dö av tristess om jag snodde alla de där göromålen.
En egenhändigt skriven bok med namn och bild på omslaget har jag alltid drömt om, men en roman är ett gigantiskt projekt som känns mig övermäktigt – något hopplock av redan skrivet krönikematerial låter mer verklighetsnära för min del och där finns det ju närmast ett hav att ösa ur.
Risken är dock att det kostar mer än det smakar.
De fyra sommarmånaderna lär inte vara några större problem att ta sig igenom så länge jag har kolonilotten i Vilsta att pyssla med, men vad i helsefyr gör man under de åtta blytunga som infaller från september till och med april?
Att pulsa sig fram i meterhög snö medels en rullator är definitivt inget som lockar.
Innan jag så totalt kärade ner mig i sambon min hade jag närmast bestämt mig för att som pensionär göra mig av med allt vad lägenheter heter här hemma och alternera sommarboende i kolonistugan med dryga halvåret i ständigt soliga Thailand.
Detta lockande alternativ finns väl förvisso kvar, men frågan är om kärleken godkänner ett så pass långväga särboskap och om föräldrarna fortfarande lever så dags kanske de förväntar sig en något mer kontinuerlig hjälp av favoritsonen.
Genomför jag Thailandsplanerna torde risken vara överhängande att jag blir såväl singel som arvlös på kuppen – och det är det knappast värt.
Å andra sidan är det ju nästan sju år kvar innan allt det här är aktuellt för undertecknad och pensionsåldern kan mycket väl ha höjts ett par snäpp innan det är dags för mig att entledigas.
Om jag nu lever så länge – vill det sig illa kan man ju faktiskt falla av pinn redan i morgon.
Så det kanske är läge att släppa framtidsplanerna och försöka leva lite mer i nuet...
PS: I morgon fyller den forne bandyvirtuosen Peter Björnehaag 50 år – grattis och välkommen in i gubbgänget Beppo. I kväll kör vi så det ryker.