Bara för att människor råkar bo i samma land som en själv måste man inte heja på dem i idrottssammanhang av alla de slag.
Det finns varken skrivna eller oskrivna lagar som säger det.
Det här kom jag kraftigt underfund med när medborgarna i det här landet på ett närmast sektliknande sätt blev kollektivt förälskade i Ludmila Engquist någon gång på 90-talet.
En kärlek som sannerligen inte drabbade undertecknad.
I min fagra ungdom och långt in på 70-talet följde jag VM- och OS-tävlingarna på skidor med stort intresse och då fick man liksom ett personligt förhållande till i spåren ständigt snoriga snubbar som Magnusson, Mieto och Wassberg.
När så de genompräktiga gossarna Svan och Mogren blev våra främsta skidlöpare dog mitt intresse närmast totalt och det väcktes inte förrän den norska suveränen Petter Northug slog rakt igenom tv-rutan och dessutom spurtade hem lopp efter lopp för ett antal år sedan.
Under VM i Falun satt både sambon och jag hemma i soffan och tokhejade på den charmige norrbaggen under sändningarna på svtplay – att purfinska Ursula och en äkta svennebanan som jag förenades i en gränslös hyllning till en tredje nations hjälte kändes i sanning något märkligt.
Men herregud vad bra betalt vi fick för vår entusiasm.
Fyra guld till Petter där uppvisningen på den avslutande femmilen i söndags var bland det absolut mäktigaste jag upplevt i idrottsväg.
Han låg sist i en klunga på cirka 20 åkare, körde rätt taffligt och såg tämligen ointresserad ut med knappa kilometern kvar, avancerade till femte plats innan han flög förbi Olsson i sista kortbacken före upploppet och kilade in sig mellan ryssen och tjecken innan han stakade sig förbi den till synes stillastående duon och var först i mål för fjärde gången under detta VM.
Karln hade ledningen i typ fem av loppets 50000 meter – men det räckte ju gott.
En bragd långt utöver det vanliga och hemma hos oss vrålades det så hela höghuset här på Stenkvistavägen vibrerade.
Annars handlar dagens idrott nästan uteslutande om stålar och numera finns det inte bara "köpelag" utan till och med "köpeländer".
Tidigare i år fick vi uppleva hur svinrika oljenationen Qatar gick till VM-final i handboll efter att ha köpt ett dussintal storspelare och gjort dem till medborgare.
Man kan ju undra hur kul den här framgången kändes för den qatarska normalbefolkningen och huruvida de gick man ur huse för att fira sina silverhjältar eller inte.
Jag skulle nog tippa på det senare.
Här i Eskilstuna har Guifs starka dragningskraft på invånarna ofta hängt tätt samman med de många egna produkter som figurerat i laget – att traska iväg till det lokala idrottsevenemanget och spana in grannens son eller dotter har alltid och överallt lockat mer än att titta på ett helt lag av dyrt inköpta stjärnor från "Långtbortistan".
I fjol gjorde Eskilstuna United publikmässig dundersuccé som nykomling i landets högsta fotbollsserie för damer och jag var en i skaran som köpte ett säsongskort och följde dem fån läktarplats.
Att det var ett rejält knippe nya och från utsocknes inköpta bekantskaper i laget har jag full förståelse för – att spetsa truppen var ett måste för att hänga med hyggligt på den här nivån. Men i dagsläget finns bara en handfull tjejer från Eskilstuna kvar i truppen och möjligen någon i startelvan.
Så tagga ner med värvningar nu – jag vill att Munkens, Mellis och Rulles döttrar får åtminstone lite allsvensk speltid 2015...