Malinas make hade åkt i förväg för att ordna med boende och jobb, i ett Sverige som ropade efter arbetskraftsinvandring under 60-talet. När hon och barnen, tre och fyra år gamla, kom till Eskilstuna den första mars 1967 kände hon sig förhoppningsfull.
– Allt var så vackert och så rent. Jag minns parkerna med alla vårblommor. Och svenskarna var så vänliga och hjälpsamma. Folk hade tid på den tiden. Inte som i dag, när alla är stressade och upptagna med sitt, konstaterar Malina Ranic.
Tillvaron blev dock snart än en gång en annan än den hon tänkt sig. Makarna skilde sig bara ett par år efter ankomsten till Sverige, och Malina fann sig vara ensamstående mamma i det nya landet.
– Det var tufft. Jag jobbade överallt, minns hon. Första jobbet var som diskare på restaurangen i Parken Zoo och sedan var hon på flera olika arbetsplatser innan Malina fick en tjänst som avsynare på Volvo, som blev den längsta och sista arbetsgivaren fram till pensioneringen.
Där trivdes hon väldigt bra och fick vänner. Men många år dubbelarbetade hon och städade på olika håll efter ordinarie arbetstid. Och hon förblev ensamstående.
– Det var inte lätt att få tillvaron att gå ihop. Men jag var fast besluten att klara mig själv och hade många extraarbeten. Ibland var flickorna med mig och städade. Jag hade ju ingen släkt som kunde hjälpa mig att passa dem.
Alla tunga städ- och fabriksjobb har slitit på kroppen. Båda höftlederna är utbytta och ryggen värker sedan många år.
– Men jag är så tacksam att jag har förmånen att få vara med fortfarande, och får njuta av barnbarn och barnbarnsbarn. Och jag passar på att skicka en tacksamhetens tanke också till min vän Elisabeth, som blev min första och länge också enda vän jag hade här. Hon fyller 76 år tisdagen den 18 oktober. Elisabeth jobbade som tolk och hjälpte mig med väldigt mycket. Hon blev mitt stora stöd, och var den som övertalade mig att stanna i Sverige med döttrarna efter skilsmässan. För det är jag henne evigt tacksam, jag fick det väldigt bra här.