Just nu har hon skrivit texter till en packe jullåtar. De har spelats in av sångerskan Elisa Lindström. Musiken är gjord av Mats Wester, mångårig samarbetspartner till Py. Tillsammans har de båda tidigare skapat låtar till såväl Melodifestivalen som Westers eget ”etnopop”-band Nordman.

Så arbetet rullar på för Py Bäckman, som har haft musiken som följeslagare praktiskt taget sedan småbarnsåren. Hon debuterade som treårig solosångerska i kyrkan i Nianfors i Iggesund. Kyrkomusiken var en del av uppväxten, hon sjöng i kyrkokör och kom tidigt i kontakt med alla de gamla klassiska tonsättarna; Mozart, Händel, Brahms och Bach. Men rocken fanns också där. Hon var dotter till en ung, ensamstående mamma som älskade Elvis – en kärlek Py tidigt kom att dela.

– Elvis var en stor influens för mig, till och med när jag var liten. Det var något helt nytt när han kom med sin musik. Utan honom skulle inte 50-talet ha varit så roligt.

Artikelbild

Inspiration hittar hon, som alltid, i sina egna och andras livserfarenheter.

Tv-premiären skedde 1957, då hon nio år gammal fick sjunga i ”Stora famnen” som leddes av Lennart Hyland. Sedan kom 1960-talet med hela popsvängen och det startades band över hela Sverige. Py flyttade till Stockholm som 17-åring och blev en del av den vågen. Hon sjöng sig genom 1970- och 1980-talen i olika band, inte minst i Raj Montana Band som hon hade tillsammans med kollegan och dåvarande sambon Dan Hylander.

Var de svårt att bli tagen på allvar som tjej i rocksammanhang då för tiden?

– Det har väl varit både och, nu som då, kan man säga. ’It’s a man’s, man’s world’, liksom. Det är konstigt, men det finns så många killar som tar sig tid att stå i replokaler och spela in grejer och så vidare. Jag vet inte vad tjejerna gör i stället. Men det har i alla fall blivit fler som skriver och spelar in, även om de fortfarande är i minoritet.

Py Bäckman är en av de tjejer som har tagit plats. Visst, sången och publikframträdandena kom först. Men det tog inte lång tid förrän hon ville skriva sitt eget material, och utgå mer från sina egna upplevelser. Till en början kändes det självklart att skriva text och musik ihop. Sedan blev hon tillfrågad om att skriva texter åt Nordman och efter det började hon även ta uppdrag som textförfattare till andras musik. Hon har gett ord åt moderna klassiker som ”Koppongen” och ”Gabriellas sång”, men också översatt musikaler som ”Chicago” och ”Evita”.

Artikelbild

| Py Bäckman i Melodifestivalen 1992, då hon framförde ''Långt härifrån''.

Och Py, som en gång började sin bana som treårig sångdebutant i Nianfors kyrka, har aldrig lämnat kyrkorummet. Hon framträder då och då i kyrkor runt landet, och har fyllt på psalmboken med ett antal egna alster. Däribland Tommy Körbergs mäktiga ”Stad i ljus”, som hon skrivit både text och musik till.

Inspiration hittar hon, som alltid, i sina egna och andras livserfarenheter. Att frågorna man uppehåller sig vid sedan ändras med åldern är bara naturligt, tycker hon.

Artikelbild

– jag tittar alltid framåt och hoppas få vara kreativ ett tag till, säger Py Bäckman som precis fyllt 70 år.

– I regel kan man som yngre skriva mer om känslor och kärlek och svek. Blir man äldre kanske man fåfängt söker och uttrycker mer existentiella frågor. Fåfängt, eftersom det finns saker man absolut aldrig kan få något svar på.

Hon gillar att varva samarbete och ensamarbete, att sitta hemma och skriva och att vara ute och turnera. Spelningarna växlar också mellan kyrkobesök och ”profana” scener, då oftast tillsammans med Ulf Lundells gitarrist Janne Bark. Skapandeprocessen är det som intresserar Py Bäckman mest av allt. Ska hon göra något som inte alls har med arbete att göra så fixar hon helst i trädgården.

Och även om hon sitter för sig själv och skriver så ser hon det inte som ett ensamarbete. En psalm vänder sig ju till många människor.

– Varför skriver man en psalm? Jo, för att ingjuta hopp, trösta och så vidare. Jag har känt att det man tänker och skriver kan vara till hjälp för andra människor, som är ledsna av olika anledningar. Ju länge man lever, desto mer märker man att vi är väldigt lika, vi människor, även om vi är olika.