– Jag kan inte för alla djuren. Jag har inte haft semester på 22 år. I höst ska jag i alla fall försökta ta mig till Stockholm i några timmar, säger hon när vi träffas hemma i Klaraborg, Mariefred.
Här sprätter hönsen omkring på gårdsplanen. Några ankor vaggar fram, getter och får delar hage. Här finns också kaniner, påfåglar, rasduvor och hundar – gemensamt för de olika arterna är att de behöver mänskligt skydd. Eva Söderberg har arbetat för organisationen Djurskyddet i 25 år, och hon drivs av kärlek och engagemang.
– Alla djur är lika mycket värda. Jag försöker hjälpa till på alla sätt jag kan. Är det något jag själv inte kan göra så ser jag till att fixa det på något annat sätt, säger Eva Söderberg och medger att hon ändå hyser särskilda känslor för hundar och hästar.
Hon har räddat djur sedan barnsben. Hennes första protegé var en undulat som fick namnet Pelle.
– Han satt på en holme när vi var ute på sjön. Så började det. Jag tog hem hundar och katter som jag hade hittat och jag brukade bli sen till skolan för att jag höll på med något djur. Men mina föräldrar blev aldrig arga på mig. De förstod.
Eva Söderberg är född i Mariefred, och har bott här i hela sitt liv. Som barn gick hon på Mariefreds skola. Anställningarna därefter var skiftande – Heger plastics i Stallarholmen, Hemglass och Astra i Strängnäs är exempel på några arbetsgivare. Sedan blev det djur för hela slanten.
Tidigare tog Djurskyddet hand om även vilda djur, men nu har Eva Söderberg avgränsat omhändertagandet till tamdjur.
Förutom att sköta om Djurskyddets alla inneboende brukar Eva Söderberg hälsa på sin mamma på Hammargården varje dag. Vännerna umgås hon med när hon hinner, men djuren tar mycket tid.
Förhoppningsvis får hon riktig kvalitetstid med nära och kära på lördag, då födelsedagen ska firas. Hur vet hon dock inte.
– Mina systrar har hittat på något rackartyg. Jag är jättenervös, säger hon och tillägger:
– Men nästa gång, när jag fyller 70, då ska jag se till att åka bort.