– Ja, här bor jag bra! konstaterar Kerstin Johansson när Eskilstuna-Kuriren kliver ur bilen och tar in det vackra landskapet kring hennes röda stuga i sluttningen. Hon visar runt bland blommor och planteringar på den stora tomten. Här har familjen bott i över 35 år, och inte ångrat flytten från stan en dag.

Sedan makens bortgång har inte Kerstin orkat sköta de en gång så stora grönsaksodlingarna på egen hand, utan gräsmattan har fått ta över större ytor. Tur då att det finns rara grannar som hjälper till med gräsklippandet. Bakom äppelträden skymtar granngården bara runt 100 meter bort, och den har en särskild betydelse i Kerstins liv, inte enbart för grannparet Ola och Inga-Lill Sjönneby. Och inte heller för att hon själv gick sitt första skolår just här.

– Tänk att bo granne med en sån utmärkt konsertlokal. Det är faktiskt bara ett par kvällar jag missat på alla år. Jag tycker att eftersom jag bara har några steg till entrén skulle det kännas skämmigt om jag inte gick dit när de arrangerar så fina kvällar. Och nej då, jag menar inte att jag gör det för att vara snäll, jag njuter verkligen av det variationsrika kulturprogrammet.

Artikelbild

Till onsdagskvällens folkmusikkonsert med tvillingsystrarna i Duo Systrami kom Kerstin Johansson tillsammans med åtta släktingar och vänner, som bjöds på gott att äta både före och efter konserten.

Musik har alltid varit ett viktigt inslag i hennes liv.

–Som ung var man ju mycket ute och dansade, och jag tycker om att lyssna på musik. Med ålderns rätt väljer jag kanske bort den mest moderna popmusiken, men i övrigt är jag allätare.

Vilken konsert eller föreställning hittills som varit bäst kan hon inte säga. Alla artister och musiktyper har varit hörvärda. Det är något tillfälle som uppträdandet varit lite för högljutt, men annars har det bara varit njutningsfullt, från jazz till adventsmusik.

– Du skulle ha varit med när LaGaylia Frazier var här, jädrar vilket ös det var. Och Sjönnebys egen musikal de satte upp förra hösten, med Petra Nielsen i en roll, var fantastisk.

(Även tidningens då utsända var lyrisk över musikalsatsningen "Fångad" i en recension med rubriken "På Broadway i Tandla skola", i oktober 2017)

Ofta tar jag med mig hela rövarbandet; mina systrar, vänner och bekanta.

Kerstin fungerar också utmärkt som publikdragare.

– Ofta tar jag med mig hela rövarbandet; mina systrar, vänner och bekanta. Vi kan vara åtta-tio personer som samlas här hos mig ett par timmar för konserten. Jag brukar bjuda på något matnyttigt medan vi samlar ihop oss. Och efteråt blir det fika här.

För nio år sedan dog Sten, som faktiskt gick i femte klass på Tandla skola under Kerstins första skolår. Inte anade de två barnen då att de skulle komma at bilda familj en dag. Visst blev det en tuff omställning att bli änka efter 45 års äktenskap. Men Kerstin tycker att hon klarar sig bra på egen hand, och hon håller i gång så mycket hon kan.

– Mitt motto har alltid varit "svårigheter är till för att övervinnas" och så länge benen bär tänker jag bo kvar. Inte går det någon nöd på mig. Och som sagt med goda grannar klarar man det mesta. Det är fler än underbara paret Sjönneby som tittar till mig.

När tidningen står klar att åka kommer hon på att hon glömt servera smulpajen, som blev kvar i köket under intervjun. Men bullarna hon bjöd på var gudomliga och lämnade ingen plats för mer.

Du borde öppna café härute med dina fantastiska bakverk!

– Vore jag yngre så kanske jag hade gjort det, ler hon.

– Men jag är glad att få servera mina konsertgäster lite gott att tugga på när de kommer.