– Det är bara något år sedan jag slutade jobba. Men jag känner mig fortfarande pigg, det går skitbra tycker jag. Jag är bara lite gammal och glapp i lederna, skrattar Nils Lord när han tar emot på den stora balkongen i makarnas lägenhet på Nygatan mitt i Strängnäs.

Hörseln börjar ge sig och lite fysiska skavanker har han fått. Efter två strokes kan ibland ordförrådet sina lite, men humöret är gott och som hustrun Kristina påpekar; "prata kan han än".

– Mina sista yrkesverksamma år har jag svetsat och jobbat åt min son som driver Strängnäs Mekaniska. Men till slut kände jag att jag inte ville lägga mig under bilar längre, det blev för svårt att komma upp. Och så trivs jag inte med att sitta och titta på en datorskärm, den utvecklingen vill jag inte vara med om.

Genom yrkeslivet har Nils annars varit mån om att röra på sig och inte bli för stillasittande i lastbilar och maskiner. Det var 1960 som Nils och Kristina, ett år efter att de gift sig, köpte Aspö Åkeri och Nils jobbade hårt för att till en början få företagets bilar kördugliga. Och han byggde timmersläp och kärror, och av en gammal traktor konstruerade han en grävmaskin.

Efter sju slitiga år som åkare övergick Nils till att arbeta med entreprenadarbeten.

– Hade jag fortsatt jobba som åkare hade jag varit död sedan länge, konstaterar han.

– Det var för stressigt. Och jag som är nykterist blev kallas torrboll av kollegor som drack brännvin både i tjänsten och på fritiden.

Att utbilda sig till sprängare har han aldrig ångrat. Kunskaperna har kommit till god nytta, både i yrkeslivet under entreprenörsåren och privat. Dels sprängde han för kommunalt vatten och avlopp i villan i Sanda för tiotalet år sedan, och så hjälpte han en granne som önskade matkällare under huset.

– Att spränga var verkligen jättekul. Ja, jag har haft roligt hela livet. Men så här i efterhand kan jag konstatera att jag haft lite för mycket jobb. Jag missade lite med barnen under deras uppväxt, jag var ju aldrig hemma. Och när dottern var liten var även Kristina med och körde lastbil, med Ann i barnstol.

I dag tar han gärna en tur runt i hemkommunen på sin trehjuliga elcykel, fast turerna skulle bli angenämare om kommunen ville bygga bättre och bredare på- och avfarter till cykelbanorna. Vid ett tillfälle slog sig Nils rätt illa trots hjälm, när cykeln välte och han for i asfalten.

Nils kan tycka att det brister i sunt förnuft både här och där i dagens samhälle. Och det är ingen ordning på bilverkstäderna nu för tiden, det finns inga riktiga montörer längre, hävdar han.

– Annat var det på vår tid, vi gamla har lärt oss alla möjliga sorters jobb från grunden.

– Det finns så många drönare som bara sitter längs Mälarstranden och som trots sin ungdom inte vill göra något vettigare än att kasta ölburkar omkring sig. Det är beklämmande att se.