Tanken har funnits där i många år. Faktum är att de var på g att ge sig ut i världen på segelbåt redan 2001.

– Barnen var små och vi var ute hela sommaren och seglade, och kände att vi bara ville fortsätta ut, inte hem till jobb och vardag. Att segla halvårsvis i Medelhavet kändes mycket lockande, minns Anki och Sivert Stenkvist.

Men en seglats till Gotland blev mer obekväm än de var vana vid, och makarna insåg att de nog inte var mogna för några större äventyr. Än. Så planerna har legat till sig, och vuxit. De har läst på om långseglingar, om andras problem och goda råd, pluggat meteorologi, skaffat mer erfarenhet och blivit tryggare.

Artikelbild

Det är som Tetris ombord, förklarar makarna, det gäller att hitta rätt utrymme till rätt grej. Allt är packat tätt, tätt. Kortlek och böcker finns att roa sig med under långa händelsefattiga dagar, och sjökortet är säkrat på såväl papper som elektroniskt.

Vintern -14 var de på semester på karibiska Tobago. De betraktade båtarna i viken utanför hotellet.

– Det var ju där man ville vara. Vi tummade på att nu kör vi, nu drar vi i gång förberedelserna för ett nytt liv.

För två år sedan köpte de den nya båten, en Najad 391, designad för långfärder och för att klara stora havsvågor. De har renoverat och förberett den, seglat bland annat i Rigabukten och provat nattsegling. Sivert är van seglare sedan ungdomen och Anki har gått en veckokurs. På båten hjälps de åt och konstaterar att de är bra på olika saker, de kompletterar varandra.

Och nu är det alltså dags. Tjänsterna är uppsagda och villan såld. Snart lämnar de Eskilstuna och Sverige på obestämd framtid.

Artikelbild

Major Tom, döpt efter en fiktiv person i David Bowielåtar, är numera makarnas hem. Den tolv meter långa båten är byggd för att klara långfärder och stora havsvågor.

– Vi vill inte vänta till pensionsåldern innan vi förverkligar våra drömmar. Vi vill dra iväg medan vi känner att vi orkar, medan man är hyfsat stark i kroppen. Så man inte plötsligt sitter där, sjuk och orkeslös, och det är för sent. Vi vill byta liv nu, lämna jobbandet, pendlandet och den där långa vintern när vardagen bara mal på och allt man längtar efter är sommaren när man får segla några veckor igen, säger Anki.

Att sluta jobba kändes märkligt, konstaterar de. Men befriande.

Artikelbild

– Vi är inga modiga människor alls, inga äventyrare som hoppar bungyjump och håller på. Men vi har förberett oss så mycket och har förhoppningsvis sådan kontroll på läget och goda tidsplaner att vi inte behöver gå ut i storm. Och riskerna vi möter är ju statistiskt mindre än dem vi utsatt oss för här hemma, på vägarna till exempel, konstaterar Anki och Sivert Stenkvist.

– Vi hade nog kunnat få tjänstledigt, men vi sa att det är ju mer rock'n'roll om vi säger upp oss.

Sivert är ingenjör, Anki är sjuksköterska i grunden. En som kan laga grejer och en med sjukvårdskunskaper, det tror de är en lyckosam kombo när man ska ut på haven.

Artikelbild

Här vaggas man skönt till sömns. Sivert, som bara varit sjösjuk vid något tillfälle, och Anki hoppas få "sjöben" och klara av havsrullningarna bra.

Och tillbaka till arbetslivet tänker de sig inte.

– Vi räknar inte med att jobba mer, nu ska vi snedsegla resten av våra liv, skrattar de. Så länge de har roligt och trivs med tillvaron – och pengarna räcker – blir de borta.

Artikelbild

Vackra Major Tom blir makarna Stenkvists hem i ett antal år framöver om allt går som det ska.

– Det känns bra att komma iväg innan vi fått barnbarn också. När de kommer åker vi hem, har vi sagt. Men vi håller tummarna för att det tar några år.

Dottern pluggar i Stockholm, sonen har bott hemma tills nu. Anki och Sivert konstaterar att de har två förnuftiga och förståndiga barn, som är glada att föräldrarna förverkligar drömmar, även om de är i häftigaste laget. Men de hoppas kunna möta upp på olika håll ute i världen, och så finns ju alltid Skype.

Artikelbild

Den stora världskartan visar de rutter som tack vare vindarnas riktningar runt klotet är möjliga att segla.

Anki och Sivert är tacksamma för förmånen att kunna sälja en villa de renoverat genom åren och som stigit i värde så pass att det ger dem råd att ta en längre paus. 25 flyttkartonger är allt de lämnar kvar i Eskilstuna.

– Det är väldigt befriande att göra sig av med saker. Man kommer på att man ju faktiskt inte behöver en massa prylar. Vi har investerat i båten i stället och fixat med den. Det känns skönt att ha gått igenom allt ordentligt, det kommer ju gå sönder grejer ändå.

Artikelbild

Hejdå Sundbyholm, hallå Västindien!

Vad är det då som skrämmer mest inför äventyret? Är ni oroligt lagda?

– Jaaa, svarar båda i kör. Vad som helst kan ju hända båten. Och de tänker göra allt för att undvika farvatten med pirater.

– Jag är väldigt problemorienterad. Och gillar inte när det blåser heller, erkänner Sivert.

– Att korsa Atlanten känns av ren okunskap ganska lugnt. Man har ju bara läst om andras erfarenheter och bekymmer under överfarten. Men jag tror vi kommer att fixa det bra, det finns de som ger sig iväg med mycket mindre förberedelser.

Medicinskåpet är fyllt av allt som kan tänkas behövas, i första hand antibiotika och smärtstillande. Och så sjösjukemedikamenter av alla de slag, från piller till tuggummi. Något annat de bunkrat rejält av är knäckebröd som de båda älskar, dock med vetskapen om vad fukt gör med hårt bröd.

– Alla som kommer och hälsar på oss ute i världen får ta med några paket.

Julen räknar de med att fira på Kanarieörna med barnen, och därifrån drar de västerut. Säsongen utlovar då ett relativt stabilt väder för Atlantenseglare. Den kortare resrutten; till Karibien, upp längs USA:s östkust och hemåt igen, tar 1,5-2 år. Om de i stället väljer att gå igenom Panamakanalen blir det en världsomsegling.

– Vi kommer att hänga i Karibien ett tag, och låta beslutet om nästa vägval växa fram. Blir det Stilla havet lär det ta fem år innan vi kommer hem igen. Och vad som händer efter seglatsen planerar vi inte för.

Potatismos och köttbullar, lingon och så knäckebröd förstås. Det blir sista måltiden med nära och kära i lunchtid på Nationaldagen. Under förmiddagen och fram till avgång välkomnas allmänheten ombord på Major Tom.

– Den som är intresserad av att komma och hälsa på och titta hur vi har det är välkommen, vi har "öppen båt" en stund före och efter lunchen.

Anki Stenberg är rädd att det blir mer än Major Tom som släpps loss när förtöjningarna kapas.

– Vi ska försöka att låta bli att gråta hejdlöst, men många tårar lär det bli.