Det började redan nÀr Miranda bara var Ätta Är gammal, och lÀste om en tolvÄring som varit uppe pÄ Kebnekaise. Det dÀr skulle hon ocksÄ göra, helst i samma Älder. Hon hann bli 14, men i mitten pÄ september blev det av och Àven om turen blev kÀmpigare Àn de rÀknat med pÄ grund av vÀdret lÀngtar bÄde Miranda och hennes mamma Angelica R Bergman efter att fÄ göra om Àventyret.
â Det var verkligen jĂ€tteroligt! Fast, inte riktigt allt, ler Miranda och hennes mamma konstaterar att som 14-Ă„ring kanske man inte uppskattar den vackra naturen med de guldgula löven lika mycket. Och mobilskuggan. Att gĂ„ monotont och fundera, utan mobiltelefonen, Ă€r bĂ„de skönt och nyttigt.
â Jo, det var vackert, och jag hĂ„ller med. Det var skönt utan mobilen. Men de första tvĂ„ milen frĂ„n bilen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjĂ€llstation var sĂ„Ă„Ă„ trĂ„kiga. Bara stenar överallt och svĂ„rt att gĂ„.
Med sig hade de Angelicas kompis Mikael Nyman frÄn Storvreta, en utbildad och rutinerad fjÀllguide som varit uppe pÄ Kebnekaise drygt 30 gÄnger, och som planerade och genomförde tjejernas Àventyr pÄ allra bÀsta sÀtt. Det enda som inte gick enligt plan var att de fick bÀra all packning sjÀlva upp till fjÀllstationen, eftersom de missade helikoptern som skulle flyga upp det tyngsta.
â SĂ„ det blev en trĂ„kig och tung start för Miranda, som inte trĂ€nat sĂ„ mycket med tung packning. Lite skavsĂ„r fick hon ocksĂ„. DĂ€rför bestĂ€mde Micke att vi inte skulle forcera till stationen första dagen utan vi slog upp tĂ€ltet och fick en hĂ€rlig kvĂ€ll och natt i fantastisk natur. Sen tog vi en lugn dag med noggranna förberedelser och sĂ„ gick vi upp pĂ„ Kebnekaise dag tre i stĂ€llet.
GÀnget valde den östra leden upp till sydtoppen, en tuff dagsvandring uppför branta, steniga branter över glaciÀrer, och en strÀcka av sÄ kallad "Via ferrata"; en klÀtterled i brant terrÀng dÀr framkomligheten underlÀttas av vajer man kan spÀnna fast sin sele i, och eventuellt ocksÄ konstgjorda steg och grepp.
â Det var sĂ„ skönt att ha Micke med, han höll ett bra tempo, bestĂ€mde nĂ€r vi skulle ha rast, höll reda pĂ„ allt och peppade oss till max. Han till och med peppade sĂ€llskap vi mötte pĂ„ nervĂ€gen.
En bit upp pÄ berget började det snöa. Miranda minns hur hon tÀnkte "Äh, vad mysigt med lite snöflingor". Tills ovÀdret tilltog.
â Det blĂ„ste och snöade rejĂ€lt. Fast vi var sĂ„ fokuserade pĂ„ var vi satte fötterna sĂ„ Via ferratan gick jĂ€ttebra, det var en rolig klĂ€ttring.
Sista etappen upp, efter en fika och slutliga förberedelser i toppstugan, gick lÄngsamt. Mirandas vantar var blöta, hon frös om hÀnderna och fick vÀrma dem i Angelicas armveck innan de gav sig av. Precis just dÄ Ängrade hon sitt beslut att bestiga Sveriges högsta berg.
â Jag var sĂ„ himla trött, för en kort stund ville jag bara ge upp, vĂ€nda och gĂ„ ner. Men sĂ„ peppade vi varandra, inte skulle vi vĂ€l ge upp nu? Och sĂ„ tjoade Micke "Kom igen, det Ă€r bara en halvtimme till toppen nu!". Det var alltid en halvtimme till toppen, skrattar Miranda.
Steg för steg stretade de trötta Àventyrarna sig upp pÄ bergets topp.
â NĂ€r vi vĂ€l stod dĂ€ruppe var vi bara tre stora leenden, minns Miranda, det var en jĂ€ttehĂ€ftig kĂ€nsla. Men det rĂ€ckte att stĂ„ dĂ€r nĂ„gon minut, sen ville vi bara se till att komma ner igen.
Micke förevigade gÀnget med mobilkameran. Att fÄ fram Angelicas kamerautrustning i snöyran var inte att tÀnka pÄ.
â Vi sĂ„g knappt en meter framför oss. Micke kunde ha lurat upp oss pĂ„ vilken snöhög som helst, man fick ingen direkt kĂ€nsla av att stĂ„ pĂ„ toppen av Sveriges högsta berg, fnissar de.
Inte heller var det nĂ„gon barnlek att ta sig ner i ovĂ€dret. Nu var det Angelicas tur att kĂ€nna sig orkeslös och orolig en strĂ€cka. Men ner kom de och Ă€ven om det spöregnade sista biten till fjĂ€llstationen, dĂ€r de gick in, vĂ€rmde upp sig och skĂ„lade i Cola â och trots att gasen i tĂ€ltet tog slut sĂ„ de fick Ă€ta kall mat innan de somnade â var det nöjda hjĂ€ltar som kunde summera sin bedrift. Och efter vandringen tillbaka till bilen dagen dĂ€rpĂ„ smakade pizzorna i Kiruna himmelskt.
Angelica, sjÀlv naturÀlskare och inbiten Àventyrare sedan mÄnga Är, kunde inte vara gladare över att dottern Àrvt hennes friluftsintresse. Tillsammans har de upplevt mÀngder av Àventyr redan, Ànda sedan Angelica upptÀckte att hennes döttrar var rÀdda för myror, och tog med dem pÄ en nio kilometer lÄng vandring i de sörmlÀndska skogarna. Miranda var bara fem Är gammal, Jasmine fyra Är Àldre.
â Ungarna hade brĂ€nnĂ€sslor upp till öronen och fastnade med stövlarna i lera. Rundan tog en hel dag, och jag kĂ€nde mig som vĂ€rldens sĂ€msta mamma.
Men kĂ€rleken till naturen vĂ€cktes hos bĂ„da systrarna, och Miranda Ă€lskar att vara med mamma ute pĂ„ Ă€ventyr. Angelicas specialitet Ă€r att klĂ€ttra i och utforska â och fotografera â gruvor, ofta tillsammans med Micke. Miranda har varit med pĂ„ enklare klĂ€ttringar hon ocksĂ„.
Och Miranda vet precis vad hon vill göra efter nian. Kommer hon in blir det gymnasiet i Ălvdalen.
â DĂ€r kan man utbilda sig till Ă€ventyrsguide. Man fĂ„r Ă„ka skidor, cykla och vandra. Det krĂ€vs att man har höga poĂ€ng för att komma in, men det ska jag klara.
Nya Àventyr vÀntar innan dess. BÄde Miranda och Angelica lÀngtar efter att ta sig an de norska fjÀllen och fÄr Miranda som hon vill bestiger de Galdhöpiggen redan nÀsta sommar. Eller Äker ner i Europa och vandrar. Kebnekaise lÀr de Äterkomma till fler gÄnger.
â Ja det hĂ€r mĂ„ste jag göra igen, definitivt, ler Miranda. Fast det fĂ„r bli en sommartur nĂ€sta gĂ„ng.