Det är den 30 maj 2016, strax före 14,30. Ing-Marie Backman har åkt hemifrån på förmiddagen, varit och tränat på Friskis & Svettis, ätit lunch på stan och står nu framför 25 studenter på Mälardalens högskola. Den pensionerade sjuksköterskan är tentavakt. Hon har stängt dörren till salen, har precis presenterat sig för studenterna och ska till att dra dagens hålltider, när hon plötsligt segnar ner över katedern.
Ing-Marie minns i efterhand själv inget av det som sker. Hon minns över huvud taget ingenting av den här majdagen, vare sig före eller efter att blodkärlet i hjärnan brustit och orsakat en massiv blödning. Hur det blir ambulansfärd till först Mälarsjukhuset och snart vidare till Akademiska i Uppsala. Hon har en vag minnesbild av hur hon sitter hemma i trädgården, med sin älskade katt i famnen, på sin födelsedag en månad senare, den 30 juni. Eller beror bilden kanske bara på att hon sett fotografier från den dagen?
‒Mitt första klara minne efter den 30 maj har jag från Mälarsjukhuset, en morgon när arbetsterapeuten hjälper mig att duscha. Det är en sån gudomlig känsla.
Men då har det gått många veckor sedan olyckan, veckor som är utraderade ur Ing-Maries liv. I dottern Katarinas minne finns däremot allt kvar, glasklart, som en hemsk film hon kan spela upp för sitt inre. En mardröm. Och Katarina har allting nedskrivet.
‒Jag antecknade allt som hände, varenda slang, vartenda läkemedel. Jag blev tvungen. För jag tänkte; hur ska jag kunna berätta allt det här för mamma sen?
Ing-Marie har läst alltihop en gång.
‒Men jag ska läsa det igen, och ta tid på mig. Det är ju så mycket att ta in.
Tillbaka till den 30 maj. Katarina, hennes pappa Lennart och en kompis är på Ikea i Västerås när högskolan ringer. Ing-Marie hade klagat på kraftig huvudvärk och körts i ambulans till Mälarsjukhuset. I bilen på väg tillbaka till Eskilstuna pratar de om att hon nog säkert slarvat med maten och stressat igen. Ing-Marie är en aktiv kvinna, engagerad i alldeles för mycket, och ständigt med tankarna på att alla andra omkring henne ska ha det bra.
‒Mamma är på röntgen när vi kommer till sjukhuset, och jag förstår direkt att läget är allvarligt. Läkarna springer in och ut ur röntgenrummet och ropar på mamma, och så tar de henne till traumarummet.
Ing-Marie har fått en kraftig hjärnblödning och måste transporteras vidare till Uppsala.
‒Men innan det är dags att åka är du faktiskt vaken och vi får träffa dig en stund, berättar Katarina för sin mamma.
‒Då vet du exakt var du parkerat bilen, du kan mitt mobilnummer och tänker som vanligt bara på alla andra. Du skulle bjuda på fika hos SPF Seniorerna dagen därpå och hur skulle vi nu kunna se till att någon annan fixade det?
Katarina och Lennart åker hem och packar ihop väskor åt sig och Ing-Marie. Hur länge hon ska få stanna i Uppsala vet de inte, men att det kommer att ta tid innan hon är hemma igen inser de. Katarina har jobbat i tolv år som sjuksköterska, de senaste sex åren i Palliativa vårdteamet.
‒ Men när man står utanför ett trauma som anhörig, och världen bara försvinner... Det går inte att beskriva känslan. Jag var i total chock, och började pyssla med mammas blommor när vi skulle åka tillbaka. Allt jag kunde tänka var att nu dör mamma.
I Uppsala blir det en lång väntan innan en läkare har tid att informera om läget. Ing-Marie hade haft ett aneurysm på vänster sidan av hjärnan som brustit. Blödningen var stoppad och Ing-Marie djupt nedsövd. Läget var nu väldigt kritiskt och de kommande tio-tolv dagarna skulle bli avgörande för utgången.
[fakta nr="1"]
De väntar, bor på hotell och försöker anpassa tillvaron så gott de kan efter besökstider och chocktillstånd. Men stötta varandra kan de inte.
‒Pappa och jag pratar inte mycket alls under den här tiden, vi kan helt enkelt inte. Jag skriver inlägg på Facebook, och får styrka och stöd av vännerna där, det blir mitt sätt.
Den 3 juni är Katarina ute och går när läkaren ringer. Blödningen har tilltagit igen, de måste operera på nytt. Nu hänger Ing-Maries liv på en ytterst skör tråd.
‒Jag är så nära sjukhuset att jag ser entrén, men vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag blir tvungen att ringa en kompis som hjälper mig, och några timmar senare kommer flera av mina fantastiska vänner till Uppsala för att stötta mig. Operationen tar sju timmar, och de sitter med mig hela tiden.
Den här dagen har Katarina skrivit i sina anteckningar: "Jag önskar att det var jag och inte du som låg där."
Läkarna har fått öppna Ing-Maries skallben. Det finns stor risk för komplikationer, och även om hon överlever vet ingen hur stora de eventuella bestående skadorna ska bli.
Efter en dryg vecka stängs respiratorn av, och Ing-Marie andas på egen hand. Ytterligare några dagar senare när Katarina kommer in på salen är hennes mamma vaken.
‒Dränageslangen är borta, hon har sina glasögon på sig och ser ut som mamma igen. När jag kommer tittar hon upp på mig och ler. Då bara brister allt för mig.
I mitten på juni flyttas Ing-Marie till Mälarsjukhuset för rehabilitering. Läkaren säger att det kan ta flera år innan hon är tillbaka i bra form. Målet han sätter upp är att hon ska kunna gå igen. Hon kan fortfarande inte prata eller röra höger sida av kroppen.
Men snart nog kommer rörelseförmågan och talet igång.
‒Vi hör bara inte vad hon säger. Normalt hade min mamma blivit frustrerad och arg i en sån situation. Nu bara skrattar hon och skakar på huvudet.
Med hjälp av arbetsterapeut och sjukgymnast, och i ett senare skede också Neurorehab, går det fortsatt framåt.
‒På min födelsedag, den 18 juni, hör jag vad mamma säger, hon äter upp all mat jag bjuder på och pappa och jag tar med henne ut i rullstol. Dagen därpå tar vi fram hennes älskade mobiltelefon. Hon tar den, trycker in koden och går direkt ut på Facebook.
‒Att hon sen får komma hem en stund på sin egen födelsedag, sitta i trädgården med en katt i famnen en månad efter hjärnblödningen, det ska ju inte gå. Den 30 maj hade jag skrivit att "mamma ska inte ligga här, hon ska sitta hemma i trädgården med katterna". Och här satt hon nu.
Ing-Marie kommer hem permanent i juli och vid återbesöket i Uppsala tre månader efter hjärnblödningen kan hon gå utan hjälp. I november är hon i gång med träningen på Friskis, och i dag jobbar hon emellanåt som volontär på Katarinas arbetsplats.
Hon tackar sin envishet, sin hälsa och den goda konditionen för att hon sitter här i dag, i det närmaste tillbaka i normal form igen. Hon får huvudvärk ibland, är ljudkänslig, blir lätt hjärntrött och tappar ett och annat ord. Hon och Lennart lär sig tillsammans att hitta fungerande vägar i vardagen, och sådant som redan tidigare stal för mycket energi lär hon sig att välja bort.
‒Jag känner en sådan livslust, det finns så mycket roligt jag vill göra. Jag måste bara lära mig att ta hand om mig själv i första hand nu, och inte låta aktiviteterna ta överhanden som tidigare. Jag inser ju att jag haft alldeles för mycket omkring mig.
Ing-Marie återkommer till vilken tur hon hade som var på högskolan när det hände och fick så snabb hjälp. Katarina, som dagen innan hade kommit hem från en resa, håller med. Fler än en gång har hon tänkt tanken att mamma lika gärna kunde ha legat ensam hemma i huset på landet i flera timmar innan någon hittade henne. Hur hade det då gått?
‒Nu när mamma är mamma igen måste jag släppa lite på kontrollen och börja ta hand om mig själv igen. Det tog lång tid innan jag ens vågade lägga telefonen ifrån mig. Men jag tror faktiskt att jag blivit en gladare person på köpet, jag tar inte längre livet lika allvarligt.
Ing-Marie blir rörd av sin dotters engagemang.
‒Det är först nu jag förstår hur mycket kraft och energi Katarina fått lägga ned på att vara vid min sida det här året, och jag är så tacksam för det.
Tillsammans vill de hylla alla, från ambulansförare till kuratorer, vars insatser först räddade livet på Ing-Marie och sen på alla sätt fångade upp henne och hjälpte henne tillbaka till livet.
‒Vilket oerhört proffsigt omhändertagande mamma och vi fick, av personalen på båda sjukhusen. Allt klaffade perfekt, och alla såg de både mamma, pappa och mig och lät oss vara delaktiga i all behandling. De var alltid lika vänliga och tog sig tid att svara på våra frågor. Det fanns så mycket kärlek, säger Katarina.
Ing-Marie återkommer också till kärleken flera gånger, all kärlek hon fick och får från olika håll, inklusive släktingar och vänner.
‒Framför allt är jag så tacksam för Katarinas och Lennarts kärlek till mig. Den har alltid funnits där och jag har fått den hela tiden, men har inte alltid klarat av att förstå det. Nu förstår jag tydligt att det är kärleken i mitt liv som gör mig friskare.