Hon har turen att ha en matlagningsintresserad make, för annars hade nog varken Gunnar eller Anita Axelsson fått så mycket i sig om dagarna.
‒Jag älskar att sticka, och här sitter jag så mycket jag kan, ler Anita och kryper upp i sin favoritfåtölj.
‒Jag lagar inte mat och inte bakar jag heller. Tv är jag inte intresserad av, och jag har hörapparat så jag har ingen behållning av musik. Men för mig har det alltid varit handarbeten, och att sticka är fortfarande så fantastiskt roligt, det bär aldrig emot att börja på en ny stickning.
Anita tror inte hon någonsin åkt bil utan att sticka.
‒Jag åker inte ens till grabben i Torshälla utan en stickning i väskan. På sommaren i husbilen hinner det bli en hel del producerat.
Mönster hittar hon på själv, eller så plockar hon fram en bild på något mönster hon följt tidigare. Några stickbeskrivningar behöver hon inte. Och garner köper hon billigt när hon kommer åt.
2017 kan ha blivit något av ett rekordår.
‒Jag behåller banderollerna runt nystanen, och roade mig med att räkna ut hur mycket som gick åt förra året. Jag blev själv lite förvånad när jag fick ihop det till 14 kilo, ler Anita.
Mycket av det hon skapar ger hon till Frälsningsarmén i Eskilstuna.
‒Frälsis är den enda organisationen jag litar på, de har fått mycket stickat av mig sedan 2007, och de skänker det vidare. Pastor Seppo Sillankorva har tagit med sig mina tröjor och sockor och annat när han rest till Budapest, och där har de kommit till stor glädje bland fattiga invånare. Och från 1991 och 22 år framåt åkte vi själva på semester till Gambia varje år. Då hade jag alltid med mig, och lämnade på ett sjukhus.
‒Jag ger bort i andra sammanhang också ibland. Men det är inte så många nu för tiden som uppskattar hemstickade alster. Barn och barnbarn vill ju inte ha längre, konstaterar hon sakligt.
En gång om året, i Torshälla, står makarna och säljer resultatet av sina respektive hobbyer; Anita med stickat och Gunnar säljer honung som hans bin producerat. Och den som är intresserad är välkommen hem till familjen Axelsson för att handla.
‒Jag får in så pass många kronor under året att det räcker att köpa nytt garn för. Vi brukar säga att vi båda har hobbyer som inte kostar oss något. Det gör det hela ännu roligare.
Anita Axelsson, som är född i Stockholm men har bott i Eskilstuna sedan 50-talet, förklarar att hon varit "lyxhustru" under hela sitt yrkesverksamma liv.
‒Eller samhällsparasit, vilket man vill, skrattar hon.
‒Vi fick fyra barn, så jag har haft fullt upp ändå. Och jag är väldigt nöjd med tillvaron. Inte minst med vetskapen om att jag säkert har 14 nya kilo garn liggande att sätta stickorna i.