‒Men Albin, välkommen! Så roligt att se dig, nu är vi lika gamla! Sjukhusclownerna samlas och kramar om sin vän, som kommer med mamma Christin Collin och ett fint paket i samma stund som dörrarna till sjukhusets lekterapi slås upp och kalaset är i gång på fredagsförmiddagen.
Albin Magnusson berättar att han var drygt tre när han blev sjuk i leukemi, och sedan följde två och ett halvt år av sjukhusvistelser och långa behandlingar.
‒Jag och clownerna har varit rätt mycket ihop, konstaterar han.
‒Jag fick inte bara leukemi, utan hade också blodförgiftning, bältros och gallstenar. Nu är det bara några gallstenar kvar, men de krånglar inte. Jag blev friskförklarad när jag var sju.
Clownerna var så snälla mot honom när han var sjuk, berättar Albin, och Tant Prick minns alla gånger de lekte tillsammans.
‒Det är speciellt en gång jag aldrig glömmer, när du varit lite skruttig en längre tid och inte stått på dina ben på ett bra tag. Vi sjöng för dig och du reste dig, höll dig i sängen och gungade på dina darriga ben.
Albin gillar alla clownerna men avslöjar att favoriten ändå är Tant Prick, som får äran att öppna Albins present. Hon fiskar upp goda kex och choklad innan hon doftar ned i kartongen.
‒Den här, säger Tant Prick och tar upp en fin ost, den åldras. Ju äldre den blir desto goare. Precis som jag!
Lekterapin fylldes snabbt av små gäster som ville delta i tioårskalaset, krama clownerna och äta bakelser.