‒Jag har aldrig varit arbetslös i mitt liv. Det känner jag mig stolt över, konstaterar fredagens jubilar, som så snart den åttaåriga skolan var avklarad (sex år i Årdala och två i Flen) satte i gång att kombinera sitt stora intresse med arbete. Ända till 1987 körde Bengt grävmaskin åt entreprenörer.
‒Ungdomsåren tillbringade jag uppe i Stockholm. Jag var med och byggde delar av stan från botten kan man säga.
Så flyttade han hem igen, och det blev det samma typ av grävarbeten hos olika uppdragsgivare innan han fick erbjudande om jobb inom kommunen. Nya bostadsområden och vägar byggdes och ledningar drogs. De sista åren arbetade han på kommunens underhållsavdelning, och servade i stället de anlagda gatorna och ledningarna.
‒Det hann bli många vattenläckor, ett viktigt arbete. Där blev jag kvar till 2014, tre år efter pensionsåldern. Jag var inte intresserad av att sluta alls, konstaterar Bengt, Birgitta sa upp sig i förtid och blev hemma, så då tänkte jag att jag kunde fortsätta lite till.
‒Om han har svårt att sitta still? Ja, det vill jag lova, skrattar hustrun.
‒Det är likadant här hemma, att bara vara stilla är inte mycket för Bengt. Han vill ha att göra.
Vintertid röjer han därför snö för entreprenör med uppdrag av Flens kommun. Och har haft att göra även i vinter.
‒Här hade vi faktiskt bortåt halvmetern i början av januari, mest snö i Sörmland. Det var fint, precis som det ska vara. Och jag gillar att köra snö måste jag säga, även om det kan bli långa nattpass. Extra roligt är det när man hör att många Flensbor är nöjda med vårt arbete. Man läser ju i tidningen varje vinter om missnöjet i Eskilstuna. Det kostar pengar att köra plogstålet mot asfalten, men gör man det inte kan det bli förfärligt gropigt och ojämnt.
Ett annat nöje resten av året är att åka på rallytävlingar.
‒Det blir var och varannan helg, och vi kan åka så långt som till Karlskrona.
Annars är det fotboll som är och varit sporten i Bengts hjärta i alla år. Den egna karriären inleddes i Årdala, där han redan i unga år platsade i A-laget innan han värvades till Flens IK för ett antal framgångsrika fotbollsår i dåvarande division tre.
‒Jo, det blev väl ett och annat mål, ler han.
‒Fast ingen minns mig som fotbollsspelaren Bengt, jag har varit "Pliggen" i alla år. Det var min far som började kalla mig det och smeknamnet hänger fortfarande med. Och äldste sonen kallas "Lillpliggen". Att båda grabbarna ärvt fotbollsintresset och har spelat i A-laget värmer förstås fadershjärtat.
Efter de egna aktiva åren blev Bengt 1979 övertalad att ta hand om ett pojklag, och som tränare och lagledare var han sedan aktiv ända fram till början av 2000-talet, och hann med att leda Flens IK:s såväl B- som A-lag.
Fortfarande ser han en och annan match på Ekborgens IP, men inte är det som förr.
‒Det är dåligt nu, rent bedrövligt, både på planen och i engagemang. De är några få som sliter häcken av sig för klubben, men ideellt arbete är det få som ens kan stava till i dag. En annan har väl sålt säkert 20000 Bingolotter åt föreningen.
I dag är de ett gäng gamla spelare och eldsjälar som träffas och fikar varje tisdag, pratar gamla minnen och försöker lösa världsproblem.
Sin livskamrat har Bengt varit gift med sedan allhelgonahelgen 1969 – en extremt stormig afton.
‒Vi brukar skoja om att det blev ett stormigt äktenskap. Men nu har vi snart varit gifta i 50 år. Och det är snart fyra år sen vi bytte bostaden på Runvägen i Flen mot vårt lilla hus här ute på landet. Här har vi det jätteskönt.