"Alla bär på en historia. Vi vill berätta din". Birgitta Selberg läste orden i Eskilstuna-Kurirens annons, och bestämde sig för att med hjälp av tidningen dela med sig av vad som hände henne för ganska precis två år sedan. För hon tror att hennes berättelse kanske kan vara till glädje och hjälp för andra. Hennes budskap: Livet tar inte slut trots svåra motgångar.
Hon har själv inga klara minnen av händelseförloppet, utan har fått det berättat i efterhand.
‒Vi satt här i fåtöljerna och pratade en kväll. Lennart, min man, frågade mig en rad frågor och fick plötsligt underliga svar. Han beskrev mitt förvirrade uppträdande för äldste sonen i telefon och fick rådet att skjutsa mig raka vägen till sjukhuset. De trodde att jag fått en stroke.
När Birgitta kom till Mälarsjukhuset hade hon hög feber. Hon lades in, och datortomografi visade att något fanns i hjärnan som inte borde vara där. De blev vidare transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala för operation. Det tog läkarna elva timmar att avlägsna tumören. Efter operationen fick Birgitta sova i ett par dygn.
‒Jag vaknade med bandage och en vit nätmössa om huvudet. Och jag mådde bra! Personalen var underbar och maten fantastisk.
Det allra bästa var förstås läkarnas besked: Tumören var den största de sett. Men den var ofarlig – och den var borta. Allt hade gått bra och ingen efterbehandling krävdes. Inga cellgifter, ingen strålning. Birgitta fick ligga kvar i Uppsala en månad, och de enda "biverkningar" hon kom hem med var muskler som tappat sin kraft efter sängliggandet.
‒Läkarna berättade att det inte var ovanligt att patienten förlorade synen efter en tumöroperation i den här delen av hjärnan, så nära synnerven. Jag hade haft tur, och jag är så oändligt tacksam över att jag inte blev blind. Det hade varit förskräckligt om jag vaknat och aldrig mer kunnat se.
Trots tumörens storlek hade hon tidigare inte haft några indikationer på att den satt där, ingen yrsel, huvudvärk, illamående eller problem med balansen hade hon känt. Det enda hon möjligen hade noterat veckorna innan upptäckten var en viss trötthetskänsla. Frisk och aktiv har hon i övrigt varit hela sitt liv. Och det enda hon nu påminns av är de regelbundna röntgenundersökningar och ögonkontroller hon kallas till.
[fakta nr="2"]
Birgitta återkommer flera gånger under intervjun till ordet mirakel.
‒Det är så overkligt alltihop, jag fattar fortfarande inte vilken tur jag hade. Det är verkligen ett mirakel. Och det är som om jag blivit en bättre människa av det som hände. Jag är mer aktiv och vågar ta för mig på ett helt annat vis än jag gjort förut. Även om jag kanske aldrig varit någon direkt fegis så är jag numera helt orädd för saker och har ett bättre självförtroende. Det jag gick igenom har stärkt mig.
‒Jag är gift med en man som varit rätt dominant och som tagit för vana att ikläda sig rollen som beslutsfattare och den som tagit tag i saker. Jag har gärna följt honom, och låtit honom bestämma. Nu bestämmer jag själv, och det är en skön känsla. Bland annat bestämde jag mig för att sälja vår husvagn, med barnens välsignelse.
Sedan en tid bor på Lennart på boendet Åbacken och Birgitta är ensam kvar i lägenheten. Även om det blivit tomt är Birgitta stolt över sig själv att hon klarar sig bra på egen hand.
‒Jag är så tacksam för varje dag livet går vidare utan större problem, och jag har det så bra här. Känner mig pigg, aktiv och levnadsglad.
Birgitta som är värmlänning i grunden och gift med en norrlänning, betraktade Eskilstuna som en andra hemstad långt innan hon själv flyttade hit – tack vare att släktingar bodde här. Nu har familjen varit Eskilstunabor i närmare 40 år, och Birgitta trivs bra. Makarna är medlemmar i Pingstkyrkan, och hade bland annat under flera år ansvar för kyrkans dåvarande serveringslokal, Duvan. Hon vet att många församlingsmedlemmar bad för henne under tiden i Uppsala.
‒De är lika förvånade som jag över hur bra allt gick. Men jag tror att den store överläkaren hade ett finger med i spelet, säger hon och ler.