Carolina Klüft ångrar inte en sekund

Carolina Klüft befinner sig i Järvsö med maken och döttrarna, den yngsta bara tre månader. På det stora hela är hon föräldraledig och då passar det bra att vara i fritidshuset i det snörika och skogiga Hälsingland.

‒ Det är ganska lugnt, säger hon, men påpekar att hon inte är så pigg på att prata om familjen och barnen.

‒ Det handlar om integritet. De kommer ju alltid ha en mamma som är en offentlig person, men än så länge vill jag försöka se till att de inte hamnar på bild i tidningar. Det gör de ändå, men jag ska i alla fall inte bidra till det.

Själv har Carolina Klüft inte bara goda erfarenheter av sitt kändisskap. I sin självbiografi ”Livet är en sjukamp” berättar hon bland annat om när hon stalkades av en tysk man, vilket ledde till att hon fick polisbeskydd under tävlingarna.

I dag ser hon det mest som en jobbig men ändå nyttig erfarenhet.

‒ När jag började var jag ganska ung och förstod kanske inte riktigt vidden av att bli en offentlig person. Men jag har också lärt mig mycket och fått mycket gott av det. Det är många dörrar som har öppnats för mig.

Carolina Klüfts meritlista när det gäller de idrottsliga prestationerna är både lång och imponerande. Som sjuttonåring blev hon juniorvärldsmästare i sjukamp. Därefter följde ett otal topplaceringar. Bland dem ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld. Dessutom har hon belönats med både Jerringpriset och Bragdmedaljen.

Man får en känsla av att det var så lätt för dig. Stämmer det?

‒ Det är många som säger det och delvis var det så för att jag tyckte att det var så himla roligt. Men jag har också tränat hårt, rehabiliterat mig och jobbat mentalt. Och det har absolut inte varit lätt jämt. Som den yttre pressen – många människor som förväntade sig saker av en, hade mycket åsikter och tankar om mig, vad man bör göra och inte göra – det har inte varit så enkelt alla gånger.

Att hålla fast vid glädjen till idrotten, både träningen och tävlandet, var ett sätt att skapa en god grund att stå på, förklarar hon.

‒ Vann jag eller tog ett rekord var det en bonus, men jag som människa skulle inte falla om det inte blev så. Att få en bra grund var viktigt så att jag inte hamnade i ”nu tycker alla att jag är bra när jag vinner, men vad händer om jag inte vinner?” Så ville jag inte ha det.

För drygt fem år sedan bestämde hon sig för att sluta tävla. Finnkampen 2012 i Göteborg blev hennes sista tävling. Fortfarande gillar hon att röra på sig, men har heller inga svårigheter att sitta i soffan. Framför allt prioriterar hon att vara med sina barn och sin familj, men också att umgås med kompisar och göra lite som hon vill, vilket inte var möjligt tidigare eftersom idrotten alltid var prio ett.

‒ Jag fick bli vuxen snabbt och har inte haft någon ungdomstid. Bara att resa för att det är kul eller hänga med kompisar när som helst har jag inte kunnat. Men det hinner jag nu. Och jag ångrar inte en sekund av mitt liv.

I dag driver hon eget företag och anlitas både som föreläsare, moderator och programledare. Senast i höstas ledde hon SVT:s ”Duellen” tillsammans med Micke Leijnegard. Dessutom jobbar hon halvtid som projektledare för Generation Pep, organisationen som är kronprinsessparets initiativ till att förbättra barns hälsa.

Åren som elitidrottare kallar hon för ”världens bästa skola”. Inte minst den mentala resan – att hitta sig själv och sin självkänsla, hantera press utifrån, sätta upp mål och arbeta disciplinerat.

‒ Allt det har jag idrotten att tacka för. Det tror jag inte att jag riktigt förstod när jag slutade. Sedan tycker jag fortfarande att det är skitkul att prestera. Jag är ju en tävlingsmänniska och det kan kicka in närsomhelst.