Hon är född och uppvuxen i Julita, på det lilla lantställe föräldrarna arrenderade.
‒När det var ett år kvar av arrendet dog mamma, bara 27 år gammal, i lunginflammation. Pappa blev ensam med tre små barn, hankade sig fram det där året och sedan fick vi flytta till farmor och farfar, som också drev lantbruk och bodde i bygden.
Men att växa upp hos farföräldrarna skulle inte bli det minsta ledsamt för Dagmar och hennes bröder.
‒Vi fick en underbar uppväxt på gården. Ingen tvingade oss att hjälpa till men vi kunde med liv och lust snart vara med och hjälpa till med alla sysslorna, och jag älskade verkligen bondelivet. Vi körde hästar, plockade potatis och var med och tog in skörden. Jag kunde mjölka en ko som fyraåring. Jag och mina bröder fick två öre kon varje gång vi mjölkade, och de där pengarna sparade jag i en liten ask som jag har kvar än.
De första tjänsterna hade hon som hushållerska och hembiträde i olika familjer och på olika gårdar i Julita och Näshulta. När hon så småningom bildade egen familj bodde de i Näshulta, Bälgviken, Tumbo och Hållsta, men att Dagmars hjärta blev kvar i Näshultabygden hörs tydligt. Här var hon som ung aktiv i gymnastikföreningen, och här mötte hon ju sitt livs stora kärlek.
Unge Arne jobbade i Alphyddans affär, och när han steg av bussen vid fel hållplats för att kunna slå följe en bit med Magda gårds hembiträde smälte hennes hjärta. 1951 gifte de sig i Julita kyrka, och ett tag jobbade de tillsammans i Svalbovikens affär till första barnet kom.
Dagmar minns skrattande hur det kändes som rena himmelriket när den växande familjen fick flytta in i ett större hus med vatten, toalett och vask inomhus. Och när Arne fick jobb som busschaufför på linjen mellan Kvicksund och stan flyttade de till den sidan kommunen. Men längtan tillbaka till den södra sidan blev för stark och de skaffade så småningom hus i Hållsta. Makens längsta yrkesverksamma tid spenderade han sedan på Eskilstuna-Kuriren, som vaktmästare. Han drabbades av prostatacancer och gick bort 1998.
‒Arne var en sådan fin person, och han lämnade mig tyvärr alldeles för ung.
Efter att de tre sönerna var utflugna jobbade Dagmar som kokerska och köksbiträde på ett antal olika dagis och på äldreboendet Solåsen. Och de sista två åren före pensioneringen skötte hon matlagningen på ett nystartat kooperativt dagis i Skogstorp.
‒Det jobbet fick jag i konkurrens med en ung flicka, och det kändes lite tokigt. Men jag trivdes ju väldigt bra.
Dagmar har alltid älskat att ta i och jobba aktivt, speciellt med sina händer, oavsett om det handlat om att sköta sitt eget eller andras hem, ett bespisningskök eller en trädgård. Ingenting hon jobbat med har varit tråkigt, konstaterar hon. Och allt har hon velat göra perfekt.
‒Ordningsmänniska har jag alltid varit, och det kan man ju få lida för ibland, men jag är uppfostrad till att vara noggrann, artig och hjälpsam, och det tror jag man kommer långt med i livet. Men det är klart, det blev lite tungt under de år jag bodde kvar ensam i huset och skötte trädgården. Det skulle ju bara vara raka kanter på gräsmattan, träd och buskar skulle klippas och gångarna vara krattade. Till slut tyckte sönerna att jag slet ut mig och hjälpte mig till en fin lägenhet i Skogstorp.
I dag lever hon av naturliga skäl ett stillsammare liv på Lagersbergsgården dit hon flyttade 2015.
‒Men jag är inte mycket för att sitta still overksam, som du märker. Att bara stirra in i en dator skulle göra mig galen, men sätt en deg i händerna på mig så ska du se att det händer saker.
Tidningen skickar härmed en blinkning till Lagersbergsgårdens köksansvariga: Här har ni en pigg dam, som brinner för matlagning och bakning – och som tycker att maten på boendet lämnar en hel del i övrigt att önska. Ser ni samma win-win-situation som vi?