Han är född och uppvuxen på Västgötaslätten, i lilla Floby, söder om Falköping.
‒Men här har jag stått sedan 1993, ler han medan han förevigas i studio 4 i P4 Sörmlands lokaler i centrala Eskilstuna.
‒Det är som mitt andra hem. Nästa år har jag jobbat halva mitt liv här, jag kom hit på ett vik, som förlängdes och så småningom blev en fast tjänst. Och här blir jag nog kvar. Jag trivs otroligt bra fortfarande, både med jobbet och i Eskilstuna.
Vägen hit gick i stort sett över hela Sverige. Gymnasietiden tillbringades hos farmor i Örebro, Fredrik gick i brorsans fotspår och valde livsmedelsteknisk linje.
‒I brist på andra idéer blev det kockyrket till en början för mig också. Efter skolan fick jag jobb på Frimis i Örebro, arbetade kvällar och nätter i tre år. Men egentligen har jag ju inget jätteintresse för mat. Jag kan om jag vill, och då och då svänger jag ihop en god sås, men att jobba med matlagning var inte min grej helt enkelt.
Så efter fem år i Örebro blev det folkhögskola i Umeå, och efter den allmänna linjen formades en idé.
‒Jag sökte och kom in på skolans journalistutbildning, och inbillade mig att jag skulle göra som mina förebilder på radion; prata om musik.
Det stora musikintresset har funnits med hela vägen. Vid sidan om idrotten i unga år – i Floby var det volleyboll och fotboll som gällde – musicerades det en hel del.
‒Jag lirade både blockflöjt, gitarr, piano, elbas och kontrabas, och så spelade jag in musik från radion. Musiken blev verkligen en passion från start.
Och under kocktiden i Örebro blev det mycket nattradio, Stjärnornas musik inte minst, för att varva ned. Samlingen av blandband ökade.
‒Jag har dem allihop kvar. Jag är väl lite av en samlare, gillar att katalogisera och systematisera. Nu låter man väl som en outsider, skrattar han, men riktigt så illa är det inte.
‒Jag gör fortfarande listor, nuförtiden i Spotify, som jag gärna delar med mig av. Och inför födelsedagen har jag botaniserat bland musiken som följt mig genom livet, låtar jag berörs av och har minnen till. Jag lägger ut dem på Facebook, och om folk därute gillar det är det ju kul.
De ständiga husgudarna heter Bruce Springsteen och Genesis. I övrigt är han bred i sin musiksmak, och tackar föräldrarna för en uppväxt där grammofonen oftast gick varm och spred såväl körsång och klassisk musik som ABBA och dansbandstoner i hemmet.
Fortfarande tar han gärna fram elbasen och plockar ut basgångarna på favoritlåtar. Men helst lyssnar han. Live på konserter eller hemma på plattor.
‒Musik ger så mycket, den kan vara både glädje, tröst och räddning. Den har hjälpt mig många gånger i livet. Visst har man väl någon sorts dröm om att spela med ett rockband, men numera är drömmen om att bli rockstjärna så pass sansad att jag inser att den aldrig kommer att bli sann.
På P4 Sörmland har Fredrik producerat ett antal musikprogram. Men som favoriter som Pekka Heino, Kjell Alinge eller Niklas Lindblad har han inte jobbat. Däremot lärde han sig radiohantverket på skolan i Umeå, och under praktiken på Radio Sörmlands Nyköpingsredaktion. Och när en lärare föreslog att han skulle söka jobb på P1:s dåvarande religionsredaktion följde han rådet – och fick ett sommarvikariat.
‒Jag minns känslan när jag kom gående mot Radiohuset första dagen. Här jobbade alla jag vuxit upp med och lyssnat till genom åren och nu skulle jag också arbeta i huset. Jag var oerhört stolt över att få komma till Sveriges Radio och Public service, och den känslan har jag behållit.
Efter jobbet i Stockholm blev det en ny vända i matsvängen, denna gång med Uppsala som bas, tills ett vikariat på P4 Sörmland dök upp. Och resten är snart 25-årig historia. Han har varit reporter, programledare och nyhetschef, för att under senare år enbart jobba med nyhetssändningar, både lokala och på Ekot.
‒Jag skulle förstås gärna sticka emellan med musikjournalistik, men det ska absolut inte tolkas som att jag vantrivs med det jag gör. Inte alls. Jag går fortfarande i gång som nyhetsjournalist när det händer saker.
Att närma sig 50-årsdagen har fått Fredrik Blomberg att fundera lite kring åldrande, över år som gått och över framtiden.
‒50 är ju rätt många år, och det har hänt en del. Det är spännande att reflektera lite över sitt liv. Men några byten av yrke och bostadsort finns som sagt inte i sikte.
Eventuellt bjuder han sig själv på Roger Hodgson, i Royal Albert Hall i London i sommar. En annan trolig 50-årspresent till sig själv är en resa.
‒Jag har en romantisk dröm om att jag någon gång ska åka öppen sportbil längs kusten i Kalifornien, och parkera nedanför Golden Gatebron. Den hade jag tänkt förverkliga till 50-årsdagen. Men jag tror att det får bli nästa år i stället. Livet fortsätter ju efter 50.