Han är med och styr och ställer, öppnar munnen och för fram sitt budskap överallt där han kan, som han själv uttrycker det. Janne Pettersson är sedan många årtionden de utvecklingsstördas inofficiella språkrör i Eskilstuna, i Sörmland och numera även på riksplanet. Inom FUB, Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, har han ett starkt engagemang. Och det var till förbundsstyrelsen han kom med sitt senaste förslag, som föll i god jord.
‒Jag såg att en handikappförening i Köping fått en svensk fana under utdelningen på Skansen i fjol och tänkte att kan de så kan vi. Nu är det väl dags att FUB och Klippan också får en fana, sa jag och förbundsstyrelsen höll med och gjorde en ansökan. När FUB:s kanslichef Maria Sundström ringde mig och sa att "nu du Janne är det klart att vi får en fana" och tackade för mitt initiativ blev jag fantastiskt glad. Och jag som kom med idén får äran att åka upp och ta emot fanan.
‒Men alla medlemmar i FUB ska känna sig stolta. Det här blir allas vår svenska fana.
Att få hälsa på kungen är något Janne velat göra i många år. Nu ska det bli av, och han är förväntansfull.
‒Jag förstår ju att det inte kommer att bli tid till att prata med honom. Men bara att få ta honom i hand blir en ära och ett minne för livet. Det gör man ju inte dagligen. Och jag tycker så mycket om honom och kronprinsessan Victoria, de gör så mycket gott för oss. Tänk om vi i FUB fick komma på middag till slottet någon gång. Helt omöjligt ska det nog inte vara, kungaparet är ju intresserat av handikapprörelsen och drottning Silvia jobbar för att alla vi handikappade ska få ha det gott.
Eskilsstatyetten fick han ta emot i mars, för att han sedan många år aktivt jobbar för förståelse och jämlikhet, och ofta varit ute på Eskilstunas skolor och informerat om sitt handikapp.
‒Jag är väldigt glad och stolt över statyetten. Det har gått bra ett tag nu, skrattar Janne, livet leker fortfarande.
Han gick i pension till förra sommaren, efter 44 år som något av allt-i-allo på Skogstorpsskolan. En mycket omtyckt sådan.
‒Ja, visst var det vemodigt att sluta, och lämna alla fina arbetskamrater och alla rara ungar. Nästan alla har varit snälla mot mig. De dumma förvarar jag i en minneslåda för sig. Som det är lätt att stänga om, säger Janne och blinkar.
‒Jag hade tur, på Skogstorpsskolan förstod rektorerna genom alla år att jag utgjorde en bra arbetskraft, och uppskattade mitt arbete. Det är så det ska fungera i samhället. Människor måste lära sig att lyssna på oss utvecklingsstörda också.