"Hej Eskilstuna-Kurirens personal! Jag har världens bästa fosterföräldrar. Jag vill att ni gör ett reportage om dem".
Mejlet som kommer till redaktionen väcker vår nyfikenhet och vi tar kontakt med avsändaren. Stefan Granath, som numera bor på ett gruppboende ute på Tosterön i Strängnäs, förklarar att han vill möta oss på gården han är uppvuxen på så vi får träffa hans familj och hjälpa honom att hylla dem. Klart vi nappar på hans förslag, och ser till att vara på plats den föreslagna tidpunkten.
Ewa och Hans Liljenstolpe ser frågande ut när Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidnings team dyker upp vid villan på Vansö en eftermiddag. De har blivit tillsagda att hålla sig hemma och att klä sig snyggt för nu är det en överraskning på gång.
– Stefan sa att jag skulle ta kostym, men jag tänkte att jag avvaktar lite och ser vad som ska hända, säger Hans och tittar fundersamt på anteckningsblock och kamera.
När vi förklarar att vi kommit för en hyllningsartikel av dem som föräldrar blir makarna förlägna, tittar på varandra och på Stefan, som stolt och lyckligt ler tillbaka.
– Din lurifax, vad har du nu hittat på? frågar de blygsamt.
– Att vi varit familjehem är inget vi brukar vilja skryta om. Men det är klart att vi blir glada och rörda.
Efter att ha samlat sig lite berättar de. Om sin längtan efter barn, men att de aldrig fick några egna. Om när de i september 1987 fick ta hand om en liten parvel, endast två månader och tre veckor gammal.
– Då hade vi redan två pojkar, två biologiska bröder som kommit till oss fem år tidigare, även de familjehemsplacerade. Jag ville gärna ha en flicka också, men när vi fick erbjudandet om Stefan, och åkte för att träffa honom, smälte vi ju totalt, berättar Ewa. De fick bara någon veckas betänketid.
– Inte gick det att säga nej till ett litet spädbarn. Vilken gåva! Och det kändes så rätt med Stefan direkt. I september 1987 kom du, säger hon och kramar Stefan, som nu satt sig mellan sina föräldrar i soffan på altanen. De berättar anekdoter om den pigga, glada lilla killen som älskade att öppna och stänga dörrar, både hemma och hos andra – vilket resulterade i att både hans själv och övriga familjen fann sig själva både ut- och inlåsta mer än en gång. Och om roliga semestrar i husvagnen, med Stefan som kontrollant av allt från fotpall och antenn till fönster och dörrar.
Han berättar att hans biologiska föräldrar i Upplands-Väsby inte kunnat ta hand om honom. Till en början kom mamman på kontinuerliga besök till Vansö, men efter hand blev det mer sällan tills hon inte längre klarade av att ta sig till Strängnäs. Någon gång per sommar har i stället Stefan hälsat på henne. Pappan har kommit på besök två gånger genom åren.
– Vi har aldrig gjort någon grej av att pojkarna inte är våra biologiska barn, det har fallit sig helt naturligt att prata öppet om det från början, förklarar Hans, som jobbat som yrkesmilitär på P10. Stefan ler stort åt minnena av hur han fick sitta i militärjeepen när Hans ibland kom hem i den. Trots att det officiellt inte var tillåtet.
– Oops, skrattar Hans, men det är väl preskriberat vid det här laget.
Ewa var hemma med pojkarna, en självklarhet menar hon.
– Tar man emot barn i sitt liv, för att sedan lämna bort dem på dagarna? Nej, jag ville ha dem hemma.
Sedan Stefans funktionsnedsättning upptäckts fick makarna stundtals ligga i för att samhället skulle ställa upp med det sonen hade rätt till.
– Så är det, man får kämpa för hjälpen och resurserna är begränsade. Men Stefan och hans klasskamrater blev pionjärer i första särskoleverksamheten i Strängnäs.
Ewa och Hans är ursprungligen från Torshälla respektive Bälgviken. De byggde sitt hus på Vansö och flyttade in 1986.
– När vi ansökte om att få bli familjehem var tanken att vi skulle slippa korttidsplaceringar, och så blev det med alla våra tre pojkar. De har bott här tills de flugit ur boet. Och vi har haft bra kontakt med de biologiska föräldrarna, vi har varit lyckligt lottade.
De konstaterar att ordet familjehem tyvärr fått en negativ klang trots att verksamheten i landet funkar väldigt bra i de allra flesta fallen.
– Efter Stefan fick vi erbjudande om att ta emot en flicka, men då hade vi inte rum för ett barn till. Och då var vi så nöjda med er tre, som hållit ihop så fint och trivts tillsammans genom åren. Och nu har vi dessutom två barnbarn!
Nu har Stefan bott hemifrån i några år, och trivs bra på gruppboendet.
– Just nu gör jag ingenting alls, det är rätt skönt, ler han.
Ewa och Hans Liljenstolpe konstaterar att det blev tomt när Stefan flyttat ut. Men, de har inte så långt till varandra. Stefan ringer ofta och skickar sms ännu oftare, och makarna håller verkligen med Stefan om att deras familjesituation är väl värd att fira.
– När han sover över här får vi sån bra service på lördagsmorgnarna. Tidningen är hämtad och kaffet kokat när vi vaknar. Allt blev till det bästa för oss alla, konstaterar Hans.
– Fast det hade varit kul med en syrra, säger Stefan.