Utrikesdepartementet avråder tills vidare från alla resor till Sydsudan, och uppmanar alla svenskar som befinner sig där att lämna landet.
Men i Eskilstuna förbereder sig en kvinna för att snart åka dit, och stanna en längre tid. Carola Bonnevier, som vi tidigare skrivit om i samband med hennes återkommande volontärresor för de vilda djuren i Afrika, håller med om att frågan "varför?" kan vara befogad.
– Ärligt talat vet jag inte riktigt varför jag sökte. Jag tror inte jag tänkte så mycket, men jag älskar ju Afrika, känner mig hemma där, och längtade efter att få åka tillbaka och göra lite rejäl samhällsnytta. Jag har sett så mycket elände och lidande bland människor på mina resor, och något växte fram inom mig om att göra en insats.
Mamma har haft ont i magen i 50 år nu, det kan jag ha dåligt samvete för.
Via polisens nationella operativa avdelning, NOA, sökte hon FN-tjänst och valet föll på landet Sydsudan, fattigt och utsatt för såväl mångårigt inbördeskrig som svår torka. Det är ett och ett halvt år sedan hon gjorde ansökningsproven och antogs. Det har hunnit hända en del i livet.
– Jag fick skjuta lite på avresan, men nu är det dags. Ett sådant här uppdrag kräver att man är helt stabil mentalt, och det är det inga som helst tveksamheter kring nu. Jag har fått gå kurser, och blivit både förskräckt och väldigt peppad. Jag måste åka dit och göra det lilla jag kan för det här landet.
Hon konstaterar att hennes omgivning fått lära sig att hon är en intensiv person, som alltid har nya grejer på gång, i syfte att göra gott i världen.
– Mamma har haft ont i magen i 50 år nu, det kan jag ha dåligt samvete för. Men, jag jobbar med mig själv, så att jag inte utsätter mig och andra för fara i min iver att hjälpa andra som far illa. Och vilka fantastiska möjligheter man har som människa, att få göra alla de här sakerna.
Carola har jobbat som polis i Eskilstuna i 14 år. Och det är polis hon ska vara även i Sydsudan. Men hon kommer inte att bära vapen, FN-medarbetarna har ett fredsbevarande uppdrag och militär som skyddar dem. De första tre månaderna ska hon stå som vakt och kontrollera in- och utpasserande till en av FN:s flyktingcamper. Därefter får hon sin stationering, och ska hålla workshops och utbildning av lokala poliser i ämnet demokrati och dess fördelar.
Brott mot de mänskliga rättigheterna sker hela tiden.
– Jag kommer att vara med och rapportera och utreda den typen av brott, och att skydda de civila, framför allt kvinnor och barn, vilket är FN:s primära uppgift. Kan jag via en pytteliten insats hjälpa till att sprida sanningen om vad som sker i landet, och få en enda lokal polis att förstå nyttan och vinsten med demokrati är jag nöjd.
Att det blir tufft är Carola fullt medveten om. Tjänstgöring i Sydsudan är bland de värsta FN-uppdragen du kan ta dig an för tillfället. Det är inte ovanligt att FN:s personal attackeras i upploppen.
– Enligt färska siffror svälter fyra miljoner människor i landet, där det otroligt komplexa inbördeskriget bland över 40 klaner rasat sedan 2013. Svält skapar våld, grovt våld, och i den pågående konflikten mellan främst de två stora folkgrupperna används våldtäkt som krigsmedel. Det är en fruktansvärd situation. På FN:s camper bor människor som flyktingar i sitt eget land.
– Att se människor, och djur, lida... Hon suckar.
Men vad hon kanske fruktar allra mest är att se små barn hantera vapen.
– Landet har 16 000 barnsoldater. De yngsta är inte äldre än fyra, fem år när de lärs upp att hantera en AK5:a och andra tunga vapen. Under kursen visade de hemska filmer.
För sin egen del är hon vaccinerad "mot allt" men är beredd på att ändå kunna bli sjuk. Med sig får hon ta max 100 kilo packning; överlevnadsutrustning och mat, något inte FN servar med.
– Det går inte att köpa mat mer än på ett fåtal ställen, och jag vet ännu inte var jag hamnar. Så jag kommer att ha med mig väldigt mycket mat. Det kommer att bli torftigt, men för min del är det helt ok. Jag tar med mig mycket vitaminer, proteinpulver och potatismos – som väger lite men ger mycket näring. Klart jag måste se till att äta, annars gör jag ju ingen nytta.
[fakta nr="1"]
Hon är tacksam för den senaste månadens värmebölja i Sverige.
– Det är bra att jag vant mig vid värmen. I Sydsudan kan det vara upp till 40 grader varmt, aldrig under 20, och jag kommer att bära skyddsväst som väger åtta kilo.
Hon har skrivit kontrakt på ett halvår, men målet är att stanna dubbelt så länge. Hon vet att det inte är så vanligt med kvinnor på de här tjänsterna, men antalet ökar.
– Den här gången försöker de få iväg fler kvinnor. Men kraven är desamma, och FN godkänner deltagare efter samma frågeformulär. Själv har jag redan nu, bara efter de förberedande kurserna, blivit mycket starkare mentalt.
Anhöriga och vänner har först tyckt att uppdraget Carola fått låtit spännande. Men nu när det börjar närma sig avresa har de också blivit rädda. Hon förklarar att för egen del handlar rädslan inte så mycket om krig och sjukdomar.
– Klart jag inte vill få någon dödlig smitta men äh, det som händer händer. Jag är bara rädd för att något ska hända mina anhöriga och mina hundar medan jag är borta. Det vore det värsta som kan ske. Visst kommer jag säkert att längta hem och sakna vår bekväma värld, men nu känner jag bara motivation, och jag skulle kunna åka om en kvart.