Han växte upp på Villagatan i Katrineholm, där han så småningom utbildade sig till ingenjör och blev kvar till 1950. Det var också där Sven Philipson utvecklade sitt tidiga och starka musikintresse. Under åren har han spelat i en rad musikkårer, orkesterföreningar och symfoniorkestrar i Mellansverige.
‒Jag var bara åtta år när jag fick börja spela althorn i Katrineholms skolorkester och blev kvar under hela skolgången. Från althorn bytte jag så småningom till basun och baryton och slutligen fagott. Musiken har gett mig mycket. Fast fagottister är ett folk för sig, skrockar han.
Skolarbetet blev desto tuffare, till stor del på grund av att Sven var vänsterhänt.
‒Lärarinnan slog mig med linjalen så handen blödde och tvingade mig att skriva med högerhanden. Jag blev nervös, fick talsvårigheter och hade det tufft genom hela skolan. Sista året fick vi en ny magister, som såg mig och konstaterade att jag dessutom hade adhd. Han gav mig rådet att läsa böcker. Jag satte i gång att läsa på kvällarna, och problemen försvann faktiskt.
Första arbetet är han stolt över.
‒Jag blev bankvolontär på Handelsbanken, och jag värdesätter verkligen att jag fick ett så stimulerande arbete under mitt första yrkesår. Även om det var hemskt dålig lön, tillägger Sven och bjuder på ett av sina många återkommande skratt under intervjun.
‒Ett glatt humör, det måste man ha, slår han fast.
När Sven sedan tog steget över till SKF väntade inte bara betydligt bättre lön utan en lång yrkeskarriär. Med undantag för några år på Saab i Linköping, på Scania Vabis i Södertälje och en tid på Uddeholm, blev det Svenska kullagerfabriken för hela slanten, hela 41 år. De tre inledande åren ritade han detaljer, och han slutade som resande säljare med ansvar över Norden. Arbetsplats och tillika bostadsort har varierat mellan Katrineholm, Stockholm, Hofors, Hällefors och Eskilstuna. 1971 kom familjen till Eskilstuna första gången, och här har Sven trivts bra. På Hedevägen i Slagsta står huset kvar som han ritade och byggde -72.
‒Men i skogen i Hällefors ville vi aldrig bo. Vi bodde kvar i Eskilstuna och jag körde som en vilde i en triangel mellan Hofors, Hällefors och Eskilstuna. Dagligen. Det orkar man ju inte i längden, men det var en fantastisk tid. Det hände mycket spännande inom hydraulik och teknik, och företaget växte.
Från 1980 till pensioneringen tio år senare jobbade Sven i Folkesta strax väster om Eskilstuna, där SKF:s anläggning bytte namn till Ovako (som i dag heter Tibnor).
Första äktenskapet tog slut i slutet av 70-talet och sin nya livskamrat träffade Sven kort därefter i Mora. På äldre dar blev det nytt bröllop.
‒För åtta år sedan slog vi till och gifte oss, ler han och talar med stolthet i rösten om sin blott 77-åriga Marianne.
‒Däremot har jag numera inte många bekanta kvar, de flesta är döda tyvärr. I Odd Fellows är jag nestor nu, en konstig känsla. Tycker du jag är pigg? Näe, jag är en gammal gubbe vars ben är slut, allt går så sakta, så sakta. Det är hemskt irriterande. Jag såg ett nyhetsinslag om gamla människor som blivit så pigga sedan de fått börja dansa. Nu har jag skrivit till Eskilstunas kommunalråd Jimmy Jansson om att ta ett hörn av Fristadstorget till seniordans. En dragspelare och en violinist kan stå för musiken och så ställer man dit några motionscyklar för uppvärmning.
‒Tänk du, mitt förslag ska tas upp på fullmäktige den 9 februari, ler Sven Philipson, inte utan stolthet i den busiga blicken.