Hon visste redan som barn vad hon skulle jobba med. Många var de elastiska bindor som lindades runt mormors tålmodiga hundar. Via gymnasiets undersköterskeutbildning och jobb på sjukhem hamnade Petronella "Pella" Bjurling-Sjöberg på kirurgavdelningen på Mälarsjukhuset, och utbildade sig till sjuksköterska.
‒Sedan dess har jag pluggat lite mest hela tiden, det är nog bara enstaka terminer genom åren som jag inte läst extrakurser eller högskoleutbildningar. Det har blivit en livsstil.
Hon är i dag specialistutbildad intensivvårdssjuksköterska, som även jobbat som vårdutvecklare inom intensivvården. Sedan några år tillhör hon landstingets patientsäkerhetsenhet, och från 2012 har hon också parallellt med arbetet gått Uppsala universitets forskarutbildning, med stöd från Landstinget Sörmland.
Dessa hjärtefrågor visade sig gå perfekt att kombinera.
‒Min stora drivkraft när jag började forska var just att hitta metoder för att utveckla vården så den blir bättre och säkrare för patienterna. Som patient ska du ha samma rätt till vård av god kvalitet oavsett vem du möter. All personal ska kunna ge lika bra vård. Det ska vara lätt att göra rätt.
Hur skapar man då förutsättningar för sjukhuspersonalen att verkligen ge den bästa vården till de svårast sjuka? En lösning heter, enligt Pella Bjurling-Sjöberg, standardiserade vårdplaner. Kortfattat innebär det att alla personer med ett särskilt hälsotillstånd, medicinsk diagnos, specifika symtom eller en viss behandling ska få samma vårdinsatser.
‒Intensivvård av kritiskt sjuka patienter är mycket komplex och kräver gott samarbete mellan många olika personalkategorier. Kunskapsutvecklingen har medfört stora medicinska framsteg, men tyvärr utsätts ändå patienter för vårdskador. Mänskligt lidande och onödiga hälso- och sjukvårdskostnader skulle kunna undvikas om vården var optimal.
Hon konstaterar att det sedan tidigare är känt att standardiserade vårdplaner kan underlätta teamarbete och tillämpning av de senaste kunskaperna. Hennes övergripande syfte med avhandlingen blev därför att skapa kunskap och förståelse kring standardiserade vårdplaner och teamarbete inom svensk intensivvård.
‒Det låter kanske som att jag förordar något slags löpande band-princip i vården, men det är personalen som ska jobba i samma tydliga form, inte patienten. Det är jätteviktigt att vården fortsätter att ges utifrån varje patients behov.
Pella Bjurling-Sjöbergs avhandling visar på den utmaning svensk intensivvård står inför. Hon har haft kontakt med samtliga 84 svenska intensivvårdsavdelningar och en femtedel använde standardiserade vårdplaner, med varierande kvalitet. Under cirka fem år följde hon också en intensivvårdsavdelning i deras arbete med att utveckla och införa en standardiserad vårdplan, och kan konstatera svårigheter på grund av bland annat brist på tid, kunskap, stöd och ledarskap.
‒Patientsäkerhetsarbetet blir bättre, men det går långsamt och vi har en lång väg att gå. Vi kan inte nöja oss förrän vårdskadorna är nere på noll, och vad som behövs är bland annat funktionella journalsystem och samarbete, såväl nationellt som mellan olika personalkategorier. Det är tillsammans vi kan kvalitetssäkra vården. Då behöver vi också överbrygga de gamla traditionella hierarkiska strukturer som fortfarande existerar inom hälso- och sjukvården.
Innan hon försvarade sin avhandling har hon presenterat forskningen vid internationella konferenser i både Indien, USA, Kanada och ett par europeiska länder.
Tajmingen med den stundande födelsedagen blev perfekt. Till Uppsala strömmade därför under fredagen forskarkollegor, arbetskamrater, vänner och släkt för stor middag och firande.
‒Jag valde att arrangera en kombinerad disputations- och 50-årsfest direkt på fredagskvällen. Hade jag inte klarat att försvara min doktorsavhandling skulle jag åtminstone få fira att jag fyller 50. Födelsedagen har ju varit lite underordnad av naturliga skäl, och någon 50-årskris har jag inte haft tid med, skrattar hon.
‒Nej, allt känns riktigt bra. Jag är ju förhoppningsvis bara halvvägs i livet, och har hunnit med så mycket redan. Jag hoppas kunna åstadkomma lika mycket till. Och jag funderar ibland på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag trivs när inget står still, vill vara i ständig rörelse.
Och det som driver henne framåt är en önskan att göra situationen bättre för patienterna. Att forska vill hon definitivt fortsätta med, det gäller bara att bestämma vilket projekt hon ska lägga under lupp härnäst. Att det kommer att handla om patientsäkerhet vet Pella Bjurling-Sjöberg.
‒Jag hoppas också få fortsätta arbeta med såväl patientsäkerhetsfrågor som intensivvård, där jag trivs bäst. Man känner verkligen att man kan göra skillnad, för patienterna och för de närstående.