Uppklädd för dagen i kostym, vit skjorta och slips sitter han och beundrar brevskörden och blommorna som nått hans rum på Lagersbergsgården lagom till den stora dagen.
‒Det känns ungefär likadant som vanligt, tycker jag. Men det hade man ju inte kunnat tro, att man skulle bli så gammal, ler han.
Gustav Melander växte upp på familjens lilla jordbruk i Länna, söder om Strängnäs. Förtjust i djur som han var tillbringade han gärna tid i stall och lagård.
‒Vi hade fyra kor, och jag hade en häst som pappa döpte till Lärka, för att hon var så pigg.
Sitt första jobb hade unga Gustav i skogen.
‒Skogen är fattig mans tröja, som man brukar säga. Jag trivdes alltid väldigt bra ute i naturen och jobbade en tid med att hugga i skogen.
Han gifte sig med Ella och den växande familjen bodde länge kvar i Länna, innan flytten så småningom gick till Eskilstuna.
Genom åren har Gustav bland annat både jobbat på och själv drivit jordbruk. Sin sista anställning hade han som kyrkvaktmästare i Hällby, och även där trivdes han väldigt bra.
För ett antal år sedan flyttade han till äldreboendet, och har ingenting att klaga på.
‒Nu för tiden ligger jag mest. Men det är ju inte bra att ligga still för mycket så jag försöker hålla i gång lite i min rullstol.
Gustav Melander tittar på telegrammet från Stockholm.
‒Är det verkligen kungen och drottningen som skrivit under? Ja, det ser jag nu, det står Silvia och Carl Gustaf. Det var fint att få en hälsning. Så heter ju faktiskt jag också, Karl Gustav.