Det är en vecka kvar till premiär för Tingsgårdens restaurang & vinkällare. Det jobbas febrilt i lokalerna och mitt i aktiviteterna står vd Håkan Lindblad och ler.
‒Födelsedag? Den har jag ärligt talat inte ägnat så mycket tankar åt, som vanligt. När Marianne levde var det hon som höll ordning på sådant där, och för mig betyder ålder och födelsedagar inte mycket. Nu har jag ju dessutom lite annat att tänka på, skrattar han medan vi kryssar mellan maskinen som ska ångtvätta en av restaurangens mattor och möblemang som ska finna sin plats.
‒Men jag åker till min syster i Linköping på torsdagsmorgonen och blir firad av mina syskon, det blir precis lagom. De har ordnat någon form av överraskning för mig.
Håkan Lindblad är den evigt aktive entreprenören som i många år ägt och drivit butik, verksamhet och fastigheter kring Tingsgården i Gamla stan i Eskilstuna. När hans älskade Marianne hastigt blev dålig och gick bort i februari 2016 blev livet inte sig likt mer.
‒Från att hon varit lika vital, pigg och galen som jag var hon borta. Och jag blev ensam, en märklig och ovan känsla.
Håkan är så glad och tacksam över att han och Marianne fick åtta år som pensionärer tillsammans, när de hann resa, vila och bara ha det bra tillsammans.
‒Jag fick en hjärtinfarkt när jag var 57 år, och det blev en tankeställare. Efter fyra månaders rehab hemma var jag på väg framåt igen med full fart. Jag minns precis dagen jag bestämde mig. Solen sken och vi hade fullt av turister i glasbruket. Jag hade massor av nya idéer och planer jag tänkt börja dra i gång med, när jag plötsligt drabbades av en insikt. Det var som att det kom ett budskap uppifrån någonstans: "Håkan lägg av nu, det räcker". Det var dags för oss att bli pensionärer, medan vi fortfarande kunde njuta av ledighet och liv.
‒Marianne blev jätteglad, och banken gratulerade till ett klokt beslut.
Under två år avvecklade paret sina verksamheter, sade upp, byggde om och sålde. När de båda var 59 pensionerade de sig.
‒Det var så skönt att slippa gå till jobbet, ständigt med ett leende på läpparna. Nu fick vi sova så länge vi ville, bara en sån sak.
Att bli änkeman var en svår titel att identifiera sig med för Håkan. Han behövde jobba igen. Så alla Tingsgårdens hus har totalrenoverats, och Håkan har funnit sig själv springa på byggställningar högt över marken. Och när restaurangen under hösten blev till salu insåg han snabbt att här kom räddningen.
‒I tolv år hade jag varit missnöjd med mina hyresgäster i lokalen, de har inte följt kontrakt och samarbetsavtal, och stört övriga hyresgäster i kvarteret. Nu bestämde jag mig direkt, jag skulle ta över restaurangen själv och vi skulle vara i gång till jul. För precis en månad sedan skrev vi papper på banken, jag har snabbt läst in mig på alkohollagen och fått en bra kommunikation med kommunen, och nästa vecka öppnar vi.
‒Jag har frågat Marianne vad hon tycker, krogmänniska som hon var. Och jag är övertygad om att hon ler i sin himmel.
Nu är det väldigt nära till hands att börja oroa sig för att Håkan Lindblad är på god väg att arbeta sig till en ny hjärtinfarkt.
‒Nej då, jag är väldigt noga med att delegera och omge mig med människor jag litar fullt och fast på. När restaurangen börjat rulla på kommer inte jag att vara med på möten och lägga mig i så mycket, det kommer de att sköta utmärkt. Jag har redan tagit ett steg tillbaka. Men nåt kul ska jag ju göra, och det här är sååå kul! intygar han.
När det blir dags för fotografering ska självklart Håkans närmaste, Nisse, Arne och Wille, vara med på bilden.
‒Det sista jag sa på minnesstunden för Marianne var att nu först förstår jag ordspråket "Hunden är människans bästa vän". När Marianne levde var hon min bästa vän, nu är det de här tre. De har varit min verkliga räddning.