Hans G Erikson, 83, tidigare mångårig rektor och skoldirektör i Eskilstuna, har avlidit.
Hans död har vållat förstämning. Eller är det kanske den stumhet som vördnad kan yttra sig i? En så fin man. Här från höjden på Rådmansbacken har vi grannar vant oss vid hans örnblick för vad som händer i Stadshuset och barndomsstaden Västerås – hans huvudstad –- och som han återvände till efter skolåren i Eskilstuna.
Hans G var alltid klädd i slips och kavaj för minsta ärende på stan. Sommartid kunde han emellertid blotta sitt bröst när han skötte rosplanteringen på husgaveln. Ofta fanns tid för lite småprat på gården eller på väg ut från cykelkällaren. Det kunde gälla bandy, fotboll eller någon solist i Sinfoniettan. Ande och kropp hängde ihop för Hans G.
Grabben från Nedre Hyttvägen förlorade sin pappa redan vid tre års ålder. Det var en saknad han bar med sig livet igenom. Samtidigt kan vi tro att förlusten tidigt inympat ansvaret för att själv bygga sig ett innehållsrikt liv. Blott 17 år gammal tentade han in på seminariet i Uppsala och 1955 tog han sin folkskollärarexamen. Efter några år på skolor i Västerås följde ledande uppdrag i skolvärlden i Nacka, Gävle, Helsingborg och Leksand. I Eskilstuna bodde och verkade han i omgångar: rektor i grundskolan (1967-1975), biträdande skoldirektör (1988-1992) och skoldirektör (1992-1995).
Efter 40 år i skolans tjänst skimrade ett annat liv i frihet. Hans G blev en känd röst genom sin flitiga medverkan på insändar- och debattsidorna i lokaltidningen. Han fick tid att skriva flera skrifter om sitt liv, alltid med lust. Han kunde engagera sig politiskt. Under åren 1996-2013 var han medlem i Moderaterna och blev invald i Domkyrkoförsamlingens kyrkoråd, stiftsfullmäktige, kyrkonämnden och kyrkomötet, kyrkans ”riksdag”. Under åtta år var han ledamot i teknik- och idrottsnämnden, därefter några år som ersättare i kultur- och fritidsnämnden.
Kommunikationer var honom nördigt angeläget. Medlem i Svenska järnvägsklubben, Svenska Spårvägssällskapet och Spårvägssällskapet Ringlinien (stavas just så) i Göteborg.
För Hans G var musiken den största arten av skönhet. Han var under lång tid stöttepelare i Västerås Musiksällskap och Sinfoniettans vänners styrelse, och liksom hustrun trogen abonnent på konserterna. När vi en ruskväderdag i oktober tog avsked i Domkyrkan, där han varit kyrkvärd, hans farfar arbetat som vaktmästare och mor inom körmusiken, fick vi också uppleva den oändliga rymd eller klangvärld som just solister på en barytonsaxofon och cello kan ta med oss till.
Hans G Eriksons närmaste anhöriga är hustrun Salli, och på västkusten boende dottern Karin och dottersonen Gustav. De får inte längre några veckobrev från Hans G, men de minns att han, kanske olikt andra framgångsrika män, varit en närvarande far och morfar.
MÅRTEN ENBERG