I trädgården utanför vardagsrumsfönstret hos den prisbelönte skådespelaren Simon Norrthon springer labradoodeln Siri omkring, en korsning mellan labrador och pudel.
‒Hon är min första hund, en stor kärlek! Jag ville inte leva hela livet utan att ha haft hund så vi skaffade henne för två år sedan. Det ska erkännas att jag var lite orolig innan för jag visste inte vad en hund skulle betyda för livet. Men hon är så kärleksfull och har tillfört familjen så mycket. Hon är lite som en brandvarnare, om någon höjer rösten säger hon ifrån och skäller tills vi uppför oss, säger Simon Norrthon.
Förutom denna nyförvärvade erfarenhet som husse har han en lång erfarenhet av såväl film som tv-produktioner och teater. Under åren har han samarbetat mycket med regissören Suzanne Osten, inte minst på Unga Klara i Stockholm.
‒Vi samarbetar riktigt bra, bättre och bättre ju mer vi har lärt känna varandra. Vi litar på varandra och det är oerhört värdefullt. En bra regissör har förmågan att få en skådespelare att känna sig trygg och våga sträcka sig utanför sin bekvämlighetszon.
Han har själv regisserat några gånger och tyckte att det var kul – men också väldigt ensamt.
‒Jag har förstått att jag är bättre som skådespelare.
För sju år sedan prövade han ett nytt spår, han blev prefekt vid Stockholms dramatiska högskola och lektor i skådespeleri.
‒Det var verkligen ett steg. Efter 20 år i produktion var jag sugen på ledarskap, undervisning och reflektion. Jag ville lära mig något nytt. Men jag älskar fortfarande att spela, det är där som jag har mitt hjärta! Jag måste spela då och då för att bli tillfredsställd.
Bland drivkrafterna finns strävan efter personlig utveckling och fördjupning. Skådespeleriet är en flykt från vardagen, men också en förhöjning av den – en intensiv närvarokänsla – flow. Det är detta “gift” som mycket skapande handlar om, framhåller han.
‒När tiden stannar upp.
Förvisso närde Simon som barn även andra drömmar under uppväxten i sin sexhövdade familj i Täby norr om Stockholm, han målade en del och fantiserade om att bli konstnär. Likväl var skådespeleri den stora drömmen och den blev verklighet då 22–årige Simon kom in på Teaterhögskolan i Stockholm.
Under åren som gått har Simon Norrthon förblivit samma person.
‒Jag har inte förändrats mycket, bara hittat och utvecklat strategier för att dölja och kompensera för mina brister, som besvikelse, inkompetens, hunger och alla andra drifter som fordrade direkt stimuli när jag var barn. Jag har arbetat mycket med att utveckla mitt tålamod men jag längtar fortfarande efter bekräftelse och att vara tillsammans med kompisar.
I ett avseende kan han dock skönja en förändring.
‒I grunden är jag ganska social och jag trivs i stora sällskap, men jag har blivit mer introvert med åren. När jag spelar är jag väldigt fysisk och extrovert, därav behovet att dra mig tillbaka och vara med mig själv. Det trivs jag med.
Men innan han drar sig tillbaka bjuder Simon Norrthon på ännu en insiktsfull självbetraktelse.
‒Jag tror mig vara en snäll och tålmodig person, men i realiteten jag är nog mer krävande och otålig.