I Kerstin Bergquists kolonistuga i Vilsta står symaskinen redo ute på verandan. Här gillar hon att sitta och sy på somrarna.
På sig har hon en klänning med blått och vitt mönster.
‒Den här har jag sytt själv, berättar hon.
Kerstin bor visserligen i Eskilstuna sedan många år tillbaka, men hon kommer från början från textilstaden Borås.
‒Jag kommer från Borås och hade en mamma som arbetade med att sy. Då tror jag att det kan bli antingen eller, antingen blir man själv helt ointresserad eller så älskar man tyger.
För Kerstins del gäller det senare. Intresset har med andra ord funnits länge, men när de två sönerna Mattias och Johan föddes började hon sy ännu mer.
‒Då sydde jag barnkläder. I dag syr jag fortfarande kläder för barn, men också mycket vanliga kläder, kassar och nyckelband.
Kerstin säljer en del av plaggen på marknader i och kring Eskilstuna, och på tyggrupper på Facebook.
Tygerna brukar hon köpa i olika second hand-affärer.
‒Jag är mest intresserad av retrotyger. Halva nöjet är att leta efter fina tyger på loppisar. Jag brukar till exempel titta bland gamla gardiner och gamla fina påslakan från 60-talet och 70-talet för att hitta tyger som jag kan göra om.
Vilka ställen i Eskilstuna går du till för att hitta bra tyger?
‒Jag tycker om Retuna och Stadsmissionens second hand-butik som finns där, och så går jag till Myrorna, Pingstkyrkan och Röda korset. För två år sedan hittade jag till exempel två gardiner från Marimekko på Röda korset, de gjorde jag om till en klänning och en jacka till mig.
‒Det är en stor skillnad på second hand-affärerna i dag om man jämför med hur det var tidigare. För tio år sedan var det inte ordning och reda i butikerna och i dag luktar det inte unket som det kunde göra tidigare.
Det är inte bara att sy som är ett stort intresse. Kerstin gillar också fåglar.
I trädgården har hon ställt fram mat och vatten till de fåglar som bor i närheten.
Några blåmesar flyger då och då fram till de framställda faten och hämtar mat.
‒En av blåmesarna brukar sätta sig i mitt knä när den vill ha mat. Och blåmesens ungar har satt sig på min cykel och på min ryggsäck när jag har kommit hit för att mata dem.
Sedan februari i år har Kerstin sällskap av en undulat som heter Pelly. Den lilla undulaten sitter i sin bur på verandan när tidningen hälsar på.
‒Jag hade tidigare en plommonhuvad parakit som hette Albin. Jag hade honom i nästan 27 år och sörjde när han gick bort. Sedan kom jag i kontakt med en kvinna vars fågel hade fått ungar.
Kerstin tog över en av fågelungarna, och ett barnbarn döpte fågeln till Pelly.
‒Sedan visade det sig att Pellys pappa också hette Albin, precis som min gamla fågel som jag hade haft så länge.