Lördagen den 23 februari 1957 stod bröllopet i Husby-Rekarne kyrka. Valet av tidpunkt förvirrade de närmaste en aning.
‒Våra föräldrar trodde jag var gravid och att vi inte kunde vänta längre. Men vi ville gifta oss innan sommaren, och under sportlovet fanns chansen för mig att vara ledig från jobbet i en vecka. Så fick det bli.
Inga-Britt växte upp i Hållsta, och var redan från start helt på det klara med att det var som förskollärare hon ville arbeta. Och det hann bli sammanlagt 48 år i yrket, inklusive 26 år inom socialtjänsten i Eskilstuna.
‒Det fanns aldrig något annat för mig. Jag såg efter barn redan när jag själv var liten, och kunde inte tänka mig ett annat yrke.
Efter utbildning i Stockholm fick hon en tjänst bland sexåringar i Katrineholm, och flyttade dit. Det var där hon träffade Olle.
‒Jag var inte en av sexåringarna, något äldre hade jag hunnit bli, förtydligar Olle – som dock är fem år yngre än sin fru.
Olle var i sin tur den teknikintresserade Hälsingegrabben som efter lumpen hamnade i Katrineholm på maskiningenjörsutbildning. Han hängde med vännerna till Hotell Linden på dans en kväll under sista studieåret – och där var Inga-Britt. Om det var kärlek vid första ögonkastet är de lite tveksamma till. Men tycke uppstod snart.
‒Vi trivdes i varandras sällskap och hade kul ihop. Och hon är ju snygg! Det var det första jag lade märke till.
‒Olle hade sånt där skägg alla bar under sista året på teknis. Efter examen rakade han bort det, och jag kände inte igen honom.
Olle fick sitt första jobb på Saab i Linköping. Så medan Inga-Britt bodde kvar i Katrineholm övernattade han i Linköping, och så sågs de på helgerna under första halvåret som gifta.
‒Vi fick en mjukstart. Kanske är det därför det hållit i 60 år, ler Inga-Britt.
Olle bytte sedan arbetsgivare ett antal gånger genom åren, vilket bland annat medförde att hela familjen flyttade från Katrineholm ner till Malmö, för att ett par år senare slutligen landa i Eskilstuna. På Volvo blev han kvar, och jobbade mycket fackligt. Han var klubbordförande för SIF i 15 år.
‒På den tiden skulle man flytta på sig för att få upp lönen. Och det var ju inte så att man frågade hustrun först innan man bestämde sig, säger Olle när han summerar sitt yrkesliv och ler lite urskuldande mot sin käresta. Men hon fann sig väl i flyttarna.
‒När vi kom upp till Eskilstuna var vår dotter sex år och behövde ha plats på lekskola. Men vi fick ingen plats eftersom vi bosatt oss "på landet", I Borsökna. Då startade jag och drev en av Eskilstunas första privata förskolor, hemma i gillestugan i fyra år. Den blev så populär att jag hade 20 barn på förmiddagarna och 15 efter lunch.
Sedan Inga-Britt gick i pension har hon också haft ett engagemang som kyrkopolitiker i Västra Rekarne församling, där hon varit såväl kyrkorådsordförande som kyrkvärd. Paret är fortfarande med på aktiviteter i församlingen, de är medlemmar i SPF på bygden samt i Gillberga-Listas hembygdsförening.
De älskar att resa, nuförtiden med bil, och nyfikenheten har tagit dem snart sagt över hela världen. I Hälsingland har de en stuga att återvända till.
Äktenskapet i sig är också en resa.
‒Det har väl varit upp och ner som för de allra flesta. Men problemen har vi klarat ut. Och krämporna pratar vi inte om.
I sommar gifter sig ett av barnbarnen. I en speciell kyrka.
‒Hon har valt Husby-Rekarne för att få göra som sin mormor, ler Inga-Britt.
Till barnbarnet, och alla andra unga människor som står i begrepp att bilda familj och lova varandra evig trohet har Inga-Britt och Olle ett par goda råd:
‒Prata med varandra, red ut missförstånd, problem och osämjor. Och somna aldrig osams.
Det senare är definitivt svårt att göra med en hand i sin.