"Tack så mycket, men nej tack", svarar Gunnel Lindström artigt och blygsamt när tidningen ringer för att fråga om hon vill bli omskriven inför högtidsdagen. En vecka senare ringer hon tillbaka. Familjen har övertalat henne.
‒Hon är så blyg, vill aldrig framhäva sig själv, intygar maken Åke med värme i rösten och en kärleksfull blick på hustrun, som fortfarande kämpar med sina "inte ska väl jag"-känslor.
Det är därför hon ägnat stora delar av sitt liv åt skådespeleri och revyspel, resonerar hon.
‒Då, på scenen med löständer och peruk behöver man inte vara blyga Gunnel. Då får man bära sig åt.
Allra roligast är just att få klä ut sig till en "typ", som hon kallar det. Och många typer har det hunnit bli. Mariefredsrevyn har hon varit en del av sedan 1975, och även Strängnäsrevyn deltog hon i under tio år.
Långt dessförinnan, under uppväxten på Söder i Stockholm, väcktes det stora teaterintresset.
‒Jag minns att jag bara var åtta år gammal när jag fick se att de hade barnteater på biblioteket. Jag gick dit, bad att få vara med, och efter det fanns bara skådespeleri och showdans att tänka på. Förutom en tid som lärarinna i yngste sonens lågstadieskola har jag inte ägnat mig åt annat. Ja, mer än de fem barnen och alla djur då förstås. Jag älskar djur, till och med silverfiskar kan vara kul.
Gunnel var med i en rad olika teateruppsättningar i Stockholm. Bland annat spelade hon mycket Strindberg. Tills revydrömmarna förverkligades.
‒Vi var ett gäng på Boulevardteatern som drömde om att börja spela revy i stället för teater. Och det visade sig att regissören blev glad, han ville också sätta upp en revy. Sedan dess har jag inte spelat annat. Jag var aldrig så dragen till det dramatiska.
Sin älskade Åke träffade hon som 16-åring på Bal Palais, dit hon egentligen inte fick åka med vännerna.
‒Men vi åkte i alla fall, och där kom fyra år äldre Åke. Då var det kört.
‒Åke blev mer än godkänd av mina föräldrar, och tillsammans gick vi ofta på bio och på många jazzkonserter på Konserthuset. Vi har hunnit med fantastiskt mycket roligt tillsammans, Åke är en underbar initiativtagare och inspirationskälla.
Förutom att paret fick fem barn tillsammans har mycket alltså handlat om djur. De har drivit kennel och hundhotell och fött upp hästar som blivit framgångsrika på galoppbanorna. Det senare var Gunnel så framgångsrik med under ett antal år att hon fick ta emot fint stipendium av Svenska Galoppsportförbundet.
Hemma har det alltid funnit hundar, katter och kaniner – och även en stor papegoja, som flög bort i Mariefred och skapade stora rubriker i lokaltidningen innan han återfanns. Den stora familjen har bott i Stockholm, i Roslagen och sedan 70-talet är de nöjda invånare i Mariefred.
Och mer roligt väntar med all säkerhet. Nästa år har Åke och Gunnel varit gifta i 60 år, och hon känner sig på intet sätt beredd att summera sitt liv än.
‒80 är inte mycket alls. Uppåt 90 kanske, då kan man nog börja känna sig gammal. Men det gör jag inte än. Min mamma blev 91, och hon var klar i huvudet hela vägen. Så det tänker jag också vara. Och hittills är jag verkligen nöjd med livet.
Och då ska du utmana ödet och kasta dig ut ur ett flygplan?
‒Ja, tänk vad härligt, fira med att hoppa ut och sväva fritt. Och jag kommer ju att ha en gubbe bakom mig. Men innan man får hoppa fallskärm måste man kolla upp att man är frisk, och det är jag. Men de vill ge mig lite nytt blod, så då får jag vänta lite, och det är kanske bara skönt att det hinner bli varmare.
‒Nu är jag i stället kallad till ortopeden på Mälarsjukhuset för att kolla höften på torsdag. Jag räknar med att hela sjukhuspersonalen står upp och sjunger för mig, säger Gunnel Lindström med en blinkning.