Magnus Carlson är laddad, vilket han varit de senaste fem åren. Livet är kul och det är roligt att sjunga och uppträda inför publik. Snart kommer Weeping Willows ut med sitt tionde album. På födelsedagen avslutar han sin sommarturné. Dessutom är han dagens värd i Sveriges Radios klassikerserie ”Sommar”.
Själv tycker han att han är lyckligt lottad som utan utbildning ändå hittat sin väg.
– Om jag skulle dö i dag skulle jag ändå känna mig nöjd. Jag har fått allt jag kunnat drömma om. Men med det sagt vill jag inte dö, jag har ju två barn som jag vill se växa upp.
[bild nr="3"]
För lite mer än tio år sedan var läget annorlunda. Bandet, Weeping Willows, hade gått på lågfart ett tag och 2008 var det som att allt rann ut i sanden.
– Vi hördes inte och planerade inget. Inga nya skivor eller konserter. Jag höll på att lägga av med musiken för det kändes inte så kul. Det var en platå där.
Vändningen kom i tre steg. Det första var dottern Ella. Magnus Carlson beskriver det som att han fram till dess egentligen bara hade behövt bry sig om sig själv.
– När jag höll henne i famnen första gången knackade vuxenlivet på min dörr. Det var en nödvändig väckarklocka för mig. Jag var fyrtio år och fick ansvar för någon annan, säger han beskriver det som början på hans bästa period i livet.
Med papparollen insåg han att det var nödvändigt att få en stadig inkomst. Under åren hade han varvat musikerlivet med butiksarbete, jobb på kyrkogård och som bartender, vilket hade funkat fint så länge han var singel och hade låg hyra och inga större framtidsplaner. Nu blev det skarpt läge. Bandet hade så gott som upplösts och Magnus visste inte vad han skulle göra, men hankade sig fram.
– Men en dag fick jag en förfrågan om att göra en jazzskiva. Jag som alltid har haft en enorm respekt för jazzmusiker. De övar varje dag på sina instrument. Själv hade jag ju aldrig lärt mig sjunga. Men jag gjorde en skiva och det var så kul.
[bild nr="4"]
Det tredje steget, som också var det tyngsta men som i efterhand har fått störst effekt, började med att bandet blev indraget i något som kom att kallas ”Tambourinehärvan”. Av någon anledning hade musikstudion Tambourine, som Weeping Willows var knutna till, gjort ett otal transaktioner där flera musikband var inblandade, utan deras vetskap och godkännande.
– Alla våra pengar försvann. Dessutom blev vi skyldig stora summor till andra grupper. Det var ett helvete. Vi hade två val, antingen anlita en jurist och driva målet, vilket också skulle kosta väldigt mycket. Eller helt enkelt bara betala tillbaka skulden. Vi valde det senare.
Magnus Carlson började ringa runt för att boka in bandet på spelningar. Minsta lilla pub i hela landet besökte de. Efter tre år var skulden betald. Under tiden hade Weeping Willows fått ordentlig medvind. Magnus Carlsons medverkan i TV4:s ”Så mycket bättre” blev ytterligare en knuff framåt.
I dag är han glad över allt som har hänt. Bandet har svetsats samman. Samtidigt är alla fria att göra egna gästspel med andra grupper eller en soloskiva.
– Weeping Willows är ingen sekt utan vi har vår frihet. Det ger en enorm livskvalitet att kunna göra något av sina andra musikaliska drömmar. Men bandet är moderskeppet.
[bild nr="6"]
För egen del är det punken som han är mest tacksam över och som han menar lade grunden till allt. Men också sin första spelning där han och hans jämnåriga kompisar mimade till Sex Pistols debutplatta ”Never Mind the Bollocks” inför hela kvarteret hemma i Tumba.
– Jag var Steve Jones och hade en gitarr som vi gjort av papp och trä. Vi hade ett redskapsskjul som loge. Jag minns fortfarande känslan när vi stod där och hur jag undrade om någon skulle komma och lyssna på oss. Jag har samma känsla i dag.
Att konserten var en imitation och att ljudet kom från en lp-spelare hade ingen betydelse. Det var ändå på riktigt. Så är det fortfarande. Därför har Magnus Carlson svårt för att kalla sig artist, eller säga shower om konserterna – eftersom det låter så tillgjort.