Ronny, hastigt och oväntat rycktes du bort ifrån oss, och det blev så tomt på din plats.
Vi saknar dig. Vi saknar dina steg i korridoren. De långsamma stegen som talar om att här kommer någon som inte har så bråttom. Stegen som avslöjar att här kommer någon som tar sig tid att prata med de han möter. Någon som tar sig tid att skoja lite med oss alla. För skojade gjorde du ofta. Alltid med glimten i ögat och alltid med en vilja att muntra upp din omgivning.
Vi saknar dina måndagskramar som inledde arbetsveckan, vi saknar dina fredagskramar som alltid kom tillsammans med en önskan om en skön helg, och vi saknar de kramar vi fick dagarna däremellan ”bara för att”. Vi saknar dig på skolgården, och ibland letar våra ögon efter dig av gammal vana, och det gör ont när vi inser att vi inte längre kommer att hitta dig där.
Barnen pratar ofta om dig, och alla har de sina egna minnen förknippade med dig. Någon säger att du hjälpte henne att dra ut den första lösa tanden, någon annan tittar in i ditt, numera, tomma klädskåp och säger att han hoppas att du har det bra där du är nu. Det vet vi med all säkerhet att du har. Du är någon annanstans och sprider glädje med dina dåliga vitsar, ditt glada skratt och dina aldrig sinande kramar.
Men ändå. Vi saknar dig här. I vår vardag, mitt ibland oss, stora och små. Ronny, vi vill tacka för alla ljusa minnen vi fick tillsammans med dig. Vi kommer att fortsätta att skratta, kramas och tänka på dig. Våra varmaste tankar går till din familj och dina vänner som också får se din plats stå tom.
Du fattas oss.
Dina kollegor på Djurgårdsskolan