Välkommen in på mitt arbetsrum, säger Rune Nilsson och går före in i villan. Och den som hann tro att han skämtar inser snabbt att det stora vardagsrummet verkligen är Runes arbetsplats. Skrivbord, dator, telefon, pärmar och papper fyller större delar av rummet.
Härifrån driver han fortfarande sitt företag Maskin Avance, som köper och säljer industrimaskiner, såväl inom Sverige som bland annat till Chile. Inte på heltid, men mellan 20 och 50 procent blir det allt fortfarande.
Rune är Eskilstunabo från födseln. Hans två äldre syskon föddes i Oslo, dit deras pappa reste i ungdomen för att jobba som ciselör och kopparslagare. Rune pekar på ett vackert rökbord i koppar, som fadern skapat. I Oslo träffade han barnens mor.
– Vi var mycket i Norge på somrarna, och dit åker jag fortfarande varje år.
Rune inledde sin egen yrkesbana som tolvåring med att sälja tidningar. Och där väcktes entreprenören i honom. Efter perioder på Bolinder Munktell och Ojop skaffade han sig lastbil och så småningom grävmaskin, och skogsmaskin. Och firman Eskilstuna Gräv & Schakt.
– Så blev det också bilförsäljning, när jag gick ihop med Ludwigssons Musik och vi kallade oss Handelsfirman Avance. "Ludde" blev även med på grävmaskinerna, och så började vi köpa in dödsbon och begagnade möbler och hade butik i korsningen Carlavägen-Sundbyvägen.
– Jag har varit en hoppjerka, skrattar Rune.
1973 gick han över till industrimaskiner och efter de första två åren i samarbete med en annan Eskilstunafirma har han kört på i egen regi. Gamla och nya maskiner byter ägare via Rune Nilsson. Fortfarande.
– Jag blev dålig i december och låg på Mälarsjukhuset. Då bestämde jag mig för att det var dags att minska på det 500 kvadratmeter stora lagret ute i Vilsta. Så jag sa upp kontraktet på lokalen och höll auktion.
Det allra mesta gick under klubban. Men, konstaterar han leende i nästa andetag, nu har han nya objekt på gång.
– Jag vill inte sluta jobba, jag har ju aldrig gjort annat. Mer än att renovera och snickra här hemma. Det är faktiskt vad som upptagit min tid genom livet. Jo familjen semestrade så klart, ett par tre veckor om året.
Firman kräver att han ibland är ute i landet och träffar kunder och samarbetspartners. Och Rune gillar det, att köra bil är fortfarande ett stort nöje. Volvon ute på gården är en kärägodel. Numera nöjer han sig dock med ett BE-körkort, övriga varianter har han sagt ifrån sig nu inför 90-årsdagen.
– Men det får allt hända nåt katastrofalt för att jag ska sluta köra bil.
De senaste tio åren har Rune bytt lite egna reservdelar; fått två nya höftleder och en hjärtklaff. Och astman som han levt med nästan hela livet har fått sällskap av kol.
– Men huvudet är klart. Jo, visst börjar datorn bli lite slö, jag märker att jag tappar ord. Å andra sidan har det alltid varit utmärkande för mig. Siffror har jag haft gott om, namn har varit svårare att komma ihåg.
Makan Gun som han träffade första gången en sommardag i Smörparken, då han bjöd henne på glass, gick bort 1999. Sedan dess har Rune levt ensam i villan. Larmknappen som barnen ville att han skaffade sitter numera tryggt på armen.
– Gun och jag hade ett härligt liv ihop. Men jag har en stor familj, det är jag tacksam för. Vi har räknat ut att vi är 46 personer allt som allt, barn och barnbarn med alla respektive.
Och alla kommer de för att fira dig i helgen?
– Ja, jag har förstått att något kommer att hända på lördagseftermiddagen, de har hyrt en lokal någonstans för 50 personer. Mer än så har ungarna inte berättat.