Minns ni Eskilstunatjejen Sandra Nordin, brandmannen och gruppträningsinstruktören som tog sig till semifinal i förra vårens omgång av tv-programmet Gladiatorerna, och som efter tv-inspelningarna tvingades gå en betydligt tuffare match privat, sedan en rutinoperation slutat i blodförgiftning?
Vi träffar Sandra igen, nästan exakt ett år efter förra reportaget, nu i Gympozz ljusa lokaler på andra våningen på Munktellarenan. Hon är glad, men börjar med det tråkigare beskedet:
‒Knäet är förstört. Så är det bara. Jag har ringt runt till specialister i hela Sverige för en second opinion. Det finns ju läkare som vill ha utmaningar och gärna tar sig an fall som mitt.
Hon fick napp i Kungsbacka, där en läkare specialiserat sig på den här typen av skador och jobbar med stamceller för att bygga upp nytt brosk i skadade leder.
‒Det fanns ingenting att göra. Han förklarade att försöka laga mitt brosk vore som att laga ett litet hål i en tand, i en förövrigt sönderslagen käke. Helprotes är enda alternativet för mig. Då skulle förmodligen smärtan försvinna, men i stället skulle rörelsefriheten begränsas, jag skulle inte kunna springa och hoppa till exempel.
Alla utredningar kring det som hände Sandra, på den privata kliniken som utförde operationen, på Mälarsjukhusets akut- och infektionsavdelningar är nedlagda, av anledningar hon fortfarande inte tagit in. Hennes anmälningar ledde inte någonvart.
‒Men jag har släppt alltihop lite nu. Man orkar inte kämpa för sin sak hur länge som helst. Som tur är har jag vänner som fortsätter hjälpa mig, och som jobbar vidare med mitt fall. Själv försöker jag att inte låta mig påverkas mer av motgångarna. Nu har jag gjort allt jag kan göra, kollat upp alla möjligheter. Smärtan har jag blivit van vid. Nu måste livet gå vidare.
Förra sommaren blev dock riktigt tung. Sandra hade inte nått de delmål i konvalescensen som hon satt upp för sig själv, även om hon kommit iväg till New York med sin bror som planerat. Det var som att kroppen bara la av, minns hon. Men var det sviter av den långa kampen eller var något annat fel i kroppen?
‒På vårdcentralen hittade de lite dåliga värden, och så enades vi om att kanske behövde jag få prata av mig efter allt det traumatiska som hänt. Jag skulle få en tid för professionell samtalsterapi. Jag har förresten fortfarande inte hört något från dem, snart ett år senare...
‒Jag var förtvivlad under sommaren; skulle jag aldrig mer kunna jobba som brandman? Det enda jag någonsin gjort så här långt i livet var att jobba praktiskt med min kropp, det var allt jag kunde. Om inte det gick längre, vad skulle jag göra?
Hon sökte och kom in på beteendevetarutbildningen på Mälardalens högskola, började plugga i januari med tre och ett halvt år av heltidsstudier framför sig.
‒Ovant men en jättekul utmaning! Det här är ju ämnen som intresserar mig. Älskar ledarskap, gruppdynamik, att förstå människor och sociala sammanhang.
Men inte nog med det; samtidigt i vintras drog hon också i gång att jobba på full tid igen.
‒Jag blev tvingad av Försäkringskassan att efter den långa sjukskrivningen ta ett beslut kring jobbet. Antingen fick jag gå tillbaka till räddningstjänsten eller gå till Arbetsförmedlingen och ta ett jobb jag klarade av. Heltidssjukskriven fick jag inte vara längre, det ansågs jag för frisk för. Jag såg framför mig hur hela min livsgnista skulle slockna om jag sattes på ett kontorsjobb.
Hon kontaktade chefen i Strängnäs, som utan att tveka välkomnade henne tillbaka. Efter en månad med dagtjänst började Sandra jobba operativt igen den 1 januari, med skiftarbete och blåljusutryckningar.
‒ Som brandman har man en lång rad punkter man måste klara av för att få jobba operativt. Och jag som inte övat på ett år behövde väldigt mycket träning. Men tillvaron blev så mycket roligare, och jag fick ju jättebra möjligheter till rehab. Nu vet jag att mitt knä kommer att bli mycket bättre, det kommer bara att ta lång tid. Jag är lycklig i min vardag!
Men hur får du ihop heltidsjobb med heltidsstudier?
‒Det funkar för att jag jobbar helger och nätter, det ger mig en hel del lediga dagar att plugga på. Och brandman är mitt yrke, studierna är det jag gör vid sidan om.
Som om det räckte. Sandra som varit aktiv på Eskilstuna Gymnastikförenings friskvårdsanläggning Gympozz i många år, hållit i mängder av gruppträningspass och varit instruktörsansvarig, tar nu över verksamheten själv.
‒EGF gör sig av med verksamheten. Och jag som växt upp på Gympozz, tränat här i den härliga gemenskapen sedan jag var tio, får ta över. Det är stort! Tiden får jag bara ta mig. Som någon klok människa sa: "Tid är allt jag har".
Sandra startar en ny, egen ideell förening, vars namn hon inte avslöjar i förväg. Alla dagens 300 medlemmar hänger automatiskt med i övergången.
Av bitterhet hörs ingenting i Sandras röst. Bara glädje och stolthet över utvecklingen.
‒Man får inte fastna i läkarens ord när han säger "Det här och det här kommer du aldrig att kunna göra igen". En läkardom behöver aldrig vara slutgiltig, man kan göra sig själv friskare. Jag påverkades också av allt det negativa läkarna sa till mig, men jag slutade aldrig tro på mig själv och min kapacitet. Det här har varit mitt längsta år någonsin. Men nu är jag över den höga tröskeln. Det finns inga begränsningar.