Han står hemmavid i Kvicksund och räknar lite lågt, tre där, tre bredvid och så två plus en och en bruksbil.
‒Det blir tio bilar sammanlagt.
Den verkliga juvelen i samlingen är en Chrysler New Yorker av 1960-års modell.
‒Vi har haft otroligt mycket roligt under de femtio år vi kamperat ihop och det är nog den allra sista bilen jag gör mig av med. Om jag nu måste göra mig av med några.
Jan som blev "Juan den förskräcklige" i dragracingsammanhang har fått flera anbud på bilen, en del av dem riktigt frestande, men säljer den det gör han icke:
‒Den bilen får du göra upp med mitt dödsbo om du är envis och bara måste ha den.
Denna Chrysler tjänstgjorde som turnébil för Streaplers mellan 1963 och 1965 och kom i "Juans" ägo 1967.
I flera år har den kämpat och dragit flera av de Corvetter som han så framgångsrikt tävlade med på dragracingbanorna runt om i Europa under den senare delen av 70-talet och den första delen av 80-talet. Och senare har den dragit den husvagn som tjänstgjort som glassbar och gjort Slagstaglassen känd över ganska stora delar av landet.
Jag har nog sålt min sista glass nu. Tror jag.
‒Men nu får det vara bra även med den delen av karriären. Jag har nog sålt min sista glass nu. Tror jag.
Lite med ålderns rätt, menar Jan, som dock understryker att de båda brorsbarnen driver Slagstaglass vidare.
Det var pappa som startade det som senare kom att kallas Slagstaglass. Men fadern rycktes bort redan 1967 och bröderna Leif och Jan fick tidigt axla och utveckla faderns affärer.
Jan visste tidigt att ha gärna ville jobba med bilar och inledde karriären med en epa-traktor redan som 14-åring.
‒Jag var tvungen att ha en chaufför för att kunna flytta på min egen bil.
Körkort för lätt mc togs vid 16 och körkort för bil togs en dryg månad efter det att han fyllde 18.
‒Jag körde i kanske i två och en halvtimme med bilskolläraren när han slog fast att jag kunde ju det här.
Uppkörningen gick galant, teoriprovet likaså. Men sedan tog en av de längsta vänteperioder vid som Jan upplevt. Den när körkortet skulle tillverkas vilket tog vid direkt efter det att man visste att den gode körskoleeleven fått godkänt. Någon vecka senare - en hel evighet i just det här fallet - kom den hett efterlängtade postavin.
‒Det var en lördag och som jag minns det så sprang jag i stort sett från Slagsta och ned till posten. Vi hade ingen post i Slagsta då och Ettan låg nere på stan.
Pappa var kanske inte helt imponerad av Jans val av hobby, men till sist vann den unge motorbegåvningen slutligen även faderns gillande.
Jag körde i kanske i två och en halvtimme med bilskolläraren när han slog fast att jag kunde ju det här.
‒I början var han lite irriterad på mig och undrade nog varför jag köpte en gammal skrothög. Men jag köpte en bil för säg 250 kronor och jobbade upp skicket på den så jag kunde sälja den för 1 900.
‒Jo, det hördes i tonläget på honom när han vid något tillfälle skulle presentera mig för en gäst och sa: Det här är Janne som tycker om att jobba med gamla bilar.
Än så länge ser inte Janne några hållbara argument för att lägga ned sitt mekande.
‒Än så länge kommer jag ner och under en bil, det är väl när jag ska upp sedan som det kanske börjar ta emot lite grand. Men det går ganska bra ändå. Och allt som handlar om mekaniskt kan jag, det är värre med det elektroniska.
Jan är väldigt allround på gamla bilar och gör allt från att laga gamla rostskador till att renovera motorerna till att själv sy en ny och fräsch inredning i kupén.
‒Det jag inte klarar av själv är att lackera bilarna, ja, alltså en skärm kan jag väl klara av. Men för att måla om en hel bil behövs en målarbox.
Trenden hemmavid är dock att bilarna blir äldre och äldre. En Cadillac står parkerade i garaget som är från 40-talet och när väl skicket på den var acceptabel så började Jan och hans sambo Anette fundera på vad som var tänkbart som nästa projekt.
‒Det blev en Hupmobile från 1929. Och har du inte hört talas om den så ska jag erkänna att det hade inte jag heller gjort innan jag sprang på den här kärran.
Återstår nu några drömprojekt?
‒Det skulle vara om jag fick en chans att lägga händerna på en Duesenberg möjligen. Det vore kul.
[fakta nr="1"]