Den gamla vävstolen har förvandlats till ett litet hus, där Daphne, Léonie och Milea leker mamma-pappa-barn i väntan på att föräldrarna ska komma. Kreativiteten inom trion flödar och på en stol intill sitter deras fröken, lyssnar, iakttar och ler för sig själv åt barnens fantasi.
På förskolan Ringblomman ser de dagliga rutinerna likadana ut; barnen leker, går ut i skogen, äter ekologisk och vegetarisk lunch, vilar och lyssnar på sagor. Och varje dag, mitt i den rytmiska verksamheten; fröken Margareta som trygg förebild för barnen.
Men nu är det slut med det. Lördagen den 17 juni tackar Margareta Nyman för sig med öppet hus och sedan avvecklas och nedmonteras verksamheten fram till midsommar.
‒När ska man sluta med barnpedagogik? Någon gång måste jag ju sätta fysiskt stopp och jag är 62 år nu. Men nog är det tragiskt att jag inte har kunnat hitta en Waldorf-förskollärare som kan ta över. Jag började leta redan för fem år sedan för att jag förstod att det skulle ta tid.
Daphnes mamma kommer för att hämta sin dotter.
‒Jag förstår henne, men tycker att det är synd att inte fler barn får möjlighet till den här fina starten i livet på Margaretas sätt. Daphnes storebror har också gått på Ringblomman och det har varit fantastiska år. Vi valde Ringblomman, inte så mycket för Waldorfkonceptet utan mer för hur Margareta är som pedagog. Hon utgör en otrolig trygghet i en annars ganska kaosartad värld, säger Susanna Frisk.
Margareta går undan lite medan Susanna pratar. När familjen gått blinkar hon bort tårarna i ögonvrån.
‒Åh, jag blir så rörd av alla fina ord. Det blir säkert tufft på lördag, men om föräldrarna sköter sig gör jag det också, ler hon tappert.
Det fanns aldrig några tvivel om att jämtländska Margareta skulle bli förskollärare. Men efter den trygga uppväxten i en stor syskonskara, i skogsbrynet i byn Åsarna, skapade utbildningen en rad obesvarade frågor.
Inom Waldorfpedagogiken fann hon svaren.
‒Livets väg är ett pussel, och ibland faller ju bitarna bara på plats. Det var det här jag skulle göra.
Det första hon gjorde när hon kom till Eskilstuna 1982 var att starta en arbetsgrupp för Waldorfpedagogik i den nya hemkommunen. 1989 öppnade Margareta sin förskola, då på Vasaplan. I sju år jobbade hon ideellt, mån om att se att pedagogiken skulle slå rot och bli verklighet. 1995 utbildade hon sig på distans. En tid inrymdes förskolan på Balsta musikslott, och sedan -02 har den huserat i en fristående byggnad på Balsta.
Under alla år har hon alltid haft kö till sin verksamhet, utan en enda annons. Barnen har kommit i hundratals, och de har trivts. Och vuxna har kommit för att studera vad det är Margareta gjort med framgång.
‒ Det har kommit studiegrupper från andra förskolor till mig och sagt: "våra barn leker inte, vad ska vi göra?"
Och det är just detta hon vill ägna sig åt nu. Hon brinner för att få ge sig ut och säga sin mening om hur vi vuxna behöver låta barnen leka sig fram till skolmognad. Hon skakar förskräckt på huvudet åt hur många föräldrar i dag sticker till sina små barn ipads och mobiltelefoner. Det måste finnas en sund motvikt till allt "blajblaj" förklarar hon.
‒Någonstans behöver vi acceptera att barnen måste få vara ifred och vara barn, få skapa fritt. Barndomen måste skyddas, de åren går aldrig att reparera i efterskott. En fri konstruktiv lek med goda förebilder är en nödvändighet för att barnet ska få sitt stabila golv lagt från start. Annars skapar vi såväl tonårssvårigheter som vuxensvårigheter.
‒Tänk om våra politiker förstod hur vansinnigt det är med 25, 30, 40 barn i en förskolegrupp. Fem vuxna hjälper inte. Tio, tolv barn och högst två vuxna med tydliga roller är idealet för barnen. Min kokerska lagar mat och städar, jag är pedagog. Det har funkat så fint.
Margareta konstaterar att hon har sitt jobb att tacka för mycket.
‒Inom familjen har vi gått igenom både djup sorg, chock och glädje, och utan jobbet hade jag aldrig kommit igenom de svåra perioderna. Tänk att få sitta och ta del av all den underbara kreativiteten, jag kan bli så uppfylld av lycka över att ha fått den här chansen. Och tänk, jag har själv aldrig varit sjuk och behövt stänga förskolan under alla år. En fredag blev jag magsjuk men det är också allt.
In i lokalerna flyttar en ny förskoleverksamhet, som ärver Ringblommans kokerska samt fyra av barnen, och som vill att Margareta kommer och berättar för personalen hur hon jobbat pedagogiskt. Hon vet också att exempelvis de baltiska länderna efterfrågar svenska erfarna pedagoger till barnomsorgsplanering.
Men nu ska hon först njuta av en lång semester, umgås med sin man Mikael som själv är nybliven pensionär "på riktigt", resa och träffa barnbarnen.
‒Och så ska jag börja dansa igen. Kanske vill jag plugga på nytt? Livet är långt och jag har massor av energi. Det är dags att lägga ett nytt pussel.