Som riksmarskalk och chef för de Kungliga Hovstaterna har Svante Lindqvist varit en av kungens närmaste män i snart ett decennium. Bland annat omfattar ämbetet ansvar för såväl personal som konstitutionella frågor och kontakt med regeringen och riksdagen.
– Vi har en underbar personal med bred kompetens som har till ansvar att bistå kungafamiljen på alla sätt, från dop och bröllop till sammanträden. Det är som ett mikrokosmos av Sverige och världen. Allt finns här, och jag trivs med denna mångfald, säger han i sitt lilla tjänsterum, där även hans företrädare har suttit sedan 1754.
Halva rummet är inplastat liksom utsikten. I stället gläder han sig åt tapeterna från 1600-talet och möblerna från 1700-talet. Men denna pågående renovering är knappast ämbetets största utmaning, antyder han.
– Man måste ha humor och ironi i det här jobbet, annars är det lätt att tro att man är märkvärdig. Jag är kungens sjunde riksmarskalk, jag är inte oersättlig. Det känns väldigt skönt att veta att jag ingår i en kedja. Jag gör mitt bästa, sedan tar någon annan vid.
Har du varit med om några krissituationer?
– Ja, det har jag varit med om, men det är inget vi pratar om. Diskretion är en förutsättning för jobbet. Folk ser tillställningar med pompa och ståt, men mitt jobb handlar mest om sammanträden, budget och personalfrågor. Det är inte alltid glamoröst, men intressant och viktigt.
Två gånger i veckan träffar han kungen.
– Jag tänker inte säga vad vi pratar om, men jag har respekt för kungen och kungen har en underbar humor. Jag är tjänsteman och tilltalar honom Ers majestät och han tilltalar mig riksmarskalken.
Som chef för de Kungliga Hovstaterna har Svante Lindqvist personalansvar för drygt 250 medarbetare.
Hur är du som chef?
– Jag ser människor och är nog snäll och bestämd. Jag tycker om människor.
Även om slott kan vara nog så fantasieggande drömde han inte om att bli kungens trotjänare under uppväxten på välmående Lidingö utanför Stockholm. Mamma var bokhandlardotter och pappa var arkitekt, men framför allt färgades barndomen av tekniska landvinningar. Han minns väl hur han stod på balkongen till villan för att med egna ögon se när den första satelliten, Sputnik 1, passerade förbi 1957. Då visste tioårige Svante, som bar tjocka hornbågade glasögon och hade ett brinnande intresse för astronomi, vad han ville bli: forskare.
– Pappa sa att jag fick göra som jag ville, bara jag gick igenom KTH. Till mina egna söner har jag sagt att de får göra som de vill, bara inte KTH. De är lyckliga med sina val och det är det viktigaste i livet för mig – att mina barn är lyckliga.
Lydigt gick han igenom KTH och blev civilingenjör i teknisk fysik. Där och då blev han fascinerad av ett annat ämne, teknikhistoria. Så han bytte inriktning och blev teknikhistoriker. Karriärbytet var förstås en chansning, han visste inte innan att han skulle få möjlighet att bygga en avdelning för teknikhistoria och bli professor vid KTH.
– Jag var väl modig och envis.
Efter 20 år på KTH blev han tillfrågad om att bygga upp något annat, Nobelmuseet. Och efter tio år där blev han erbjuden att komma till hovet. Man kan undra hur han är utanför ämbetet.
– Catharina, min fru, skulle säga att jag är rätt envis. Jag vet hur jag vill ha det hela tiden. Det går inte ens att köpa en slips till mig, jag måste göra det själv.
Vad kan du mer berätta?
– Jag är tillbakadragen till min natur, men har lärt mig genom jobbet att vara social. Det var nyttigt för mig. Jag är inte konflikträdd och blir sällan arg, kanske tre gånger om året. Då säger jag vad jag tycker!
Den sista augusti blir Svante Lindqvists sista dag som riksmarskalk. Sedan stundar ett nytt byte, till stiftelsedirektör vid Beijers och Walls stiftelser.
Är det inte dags att sluta jobba och njuta av livet?
– Jag gör det! I det här nya jobbet kan jag dela ut stipendier till begåvade förmågor, det är att njuta av livet. Förresten, alla andra i familjen jobbar så det skulle vara ensamt att bara sitta hemma.
På sin lediga tid drivs han av skaparlusta.
– Jag målar eller snickrar, att göra något beständigt och nyttigt ger glädje och tillfredsställelse. Catharina håller på med keramik och jag står i rummet bredvid och snickrar gamla historiska möbler. Just nu gör jag bockbord. Det känns speciellt att skapa i trä. Trä är ett fantastiskt levande material.