Många av oss som jobbar på Eskilstuna-Kuriren känner henne kanske bäst som den energiska och alltid glada annonssäljaren. Och det visar sig att energin och livsglädjen ständigt är närvarande i Anna-Lenas liv.
‒"Så du håller på", säger folk. Men jag gillar ju att träna och vara aktiv, det har jag alltid gjort, sedan barnsben.
Hon är en sann "torshällare", uppvuxen i en på den tiden känd Torshällafamilj. Pappa Bror var redaktionschef på tidningen Folkets lokalkontor och mamma Märta jobbade som ortens postmästare.
‒Som barn var jag aldrig bara Anna-Lena utan "Backmans dotter". Kanske bidrog det till att jag tidigt flyttade hemifrån och ville hitta min egen väg. Men mest berodde det på att vi flyttade till Örebro när jag skulle börja högstadiet och ett år senare bytte vi adress igen, till ett hus mitt i skogen, norr om Nora. När jag var 17 flyttade jag till en egen liten lägenhet i Garphyttan.
Det blev jobb och boende på en rad arbetsplatser och orter, inklusive ett antal år utanför Örebro tillsammans med äldsta sonens pappa. Tankarna fanns länge om att ändå gå i pappans spår och bli journalist, med högsta betyg i svenska och en ständig, ännu levande, lust att skriva. Men det var i säljbranschen hon fann sitt kall, och det tack vare en förfrågan om att bli teaterombud.
‒Jag jobbade som registrator på Örebro kommun när Länsteatern sökte ombud som kunde marknadsföra föreställningarna och sälja biljetter. Jag tyckte det var så roligt och sålde så bra att teaterchefen snart frågade om jag ville berätta för övriga ombud om hur jag jobbade. Så där stod jag framför 200 personer och pratade – och växte en decimeter på kuppen.
Och lika snart hade Anna-Lena tackat ja till att bli projekt- och turnéledare för ett teatercaféprogram. Hon sa upp sin fasta tjänst och for länet runt med teatersällskapet i ett och ett halvt år. Nu rådde det inte längre någon tvekan om vad hon ville fortsätta arbeta med. Efter ett jobb som säljare på Din Del i Karlstad återvände hon till Eskilstuna -86 för en ledig tjänst på samma företag.
På tidningen har hon jobbat i två omgångar, och däremellan lade hon ned hela sin själ och hjärta i företagsnätverket Vilstagruppen, där hon var marknadskonsulent i nio år.
När man vet vilka skickliga dansare Anna-Lena och hennes man Mats är ter det sig självklart att de träffades på buggkurs.
‒Jag är uppvuxen med musik och dans, och behövde ut och träffa folk. Mats, som redan var en skicklig buggare, hade kallats in att hjälpa till på kursen.
Snart var det kört. Och paret har sedan dess dansat sig till mängder av priser i olika tävlingar. Till och med en förstaplats i en hambotävling. Som bäst placerade de sig sexa på SM i bugg.
‒Ett tag var det träning tre kvällar i veckan i Västerås och sen tävling var och varannan helg. Jag minns hur vi tävlade alldeles innan jag fick Emma, och direkt efter. Hon var med i kulisserna och jag ammade mellan varven. Helt galet, men vansinnigt kul.
‒Jag ser fortfarande inte röken av Mats när vi är på fest, alla kvinnor vill dansa med honom. Mig vågar männen i stället inte bjuda upp, "för att jag dansar för bra", säger Anna-Lena och skakar på huvudet.
Lika roligt som det är att klä sig snyggt och tävla inför en jury, lika härligt hävdar hon att det är att kräla runt på marken, bli lerig och genomblöt och köra stenhård utomhusträning à la army fitness.
‒Vad gör det om man skitar ned sig? Jag gillar det, det är ju bara att klä sig efter väderlek.
Att fylla 40 och 50 gick bara fint, men inför 60-årsdagen har hon haft lätt ångest, och hon funderar på vad det beror på.
‒När man var barn och folk fyllde 60, då tyckte man ju att de var nära döden. Det är nog den känslan som sitter i. Och jag kan känna att folk har åsikter om hur man ska vara och bete sig när man fyller 60, och i den mallen passar jag kanske inte in, konstaterar Anna-Lena Backman-Eriksson.
‒Men i dag är 60-plussare väldigt mycket mer i farten. Som golfar runt jorden, köper lägenhet i Spanien och vågar leva livet. Och själv känner jag mig jämngammal med många av de yngre vänner vi umgås med. De, och Mats som är fyra år yngre än jag, gör sitt bästa för att få mig att släppa de negativa tankarna. Det är ju trots allt bara en siffra.