‒Du ska se så det ser ut hemma. Det är blombuketter, presenter och vinflaskor överallt. Jag har fått gå med famnen full i omgångar för att få hem allt fint jag fått av mina underbara kunder och kollegor. Jag tror jag bara ska sitta på altanen och dricka vin och njuta av alla mina blommor i en vecka nu, skrattar Kerstin Larsson, omtumlad av sista veckans uppmärksamhet från alla håll.
När tidningen ringer och vill göra ett reportage är hon först på väg att blygsamt tacka nej, men samtidigt känns det bra att få summera arbetstiden, och framför allt att få rikta ett varmt tack till alla människor hon haft förmånen att träffa via jobbet sedan .
Strängnästösen Kerstin växte upp i Länna, och under åttonde och sista årskursen inföll fyra praktikperioder.
‒Den första valde jag att tillbringa i skolbespisningen. Men på lördagarna gick jag hem till mattanterna och rullade håret på dem. Man kunde kanske ana vartåt det barkade redan där? Pappa klippte gubbarna i byn, kanske var det så intresset väcktes.
Återstående praktikperioder bokade Kerstin in sig på fru Bergvalls damfrisering på Järnvägsgatan. Och där blev hon kvar.
‒På den tiden kom man inte in på frisörutbildningen utan kontrakt med en salong. Och vi var många elever om platserna. Så i ett par års tid blev det att tvätta hår, skölja permanenter och vara biträde innan jag fick kontrakt med fru Bergvall och kom in på skolan i Södertälje.
‒Men det gav å andra sidan nyttig erfarenhet och väldigt mycket extra kunnande. Dagens blivande frisörer söker ju in från högstadiet och vet i allmänhet inte så mycket om yrket.
1972 tog Kerstin och en arbetskamrat över salongen, och 1985 köpte hon sedan in sig på Hårcentrum på Trädgårdsgatan, där hon blivit kvar. Här har hon haft mängder av elever och varit en välanlitad brudfrisör, som älskat att både klä brudarna och skapa vackra håruppsättningar. I år firar den första bruden Kerstin klädde 52-årig bröllopsdag.
Hennes äldsta kund har varit henne trogen i 55 år.
‒Kan du tänka dig? Och den sista kunden jag hade i torsdags kväll har jag klippt i 45 år. Det är väl ett fint betyg?
Som frisör gäller det att hålla sig uppdaterad på det senaste modet och de nya teknikerna, konstaterar hon. Därför har det blivit många kurser på olika håll i världen genom åren, vilka gett både kunskaper, inspiration och trevliga möten med kollegor.
‒För nio år sedan, två år före pensionen, sålde jag till kollegorna Kerstin och Ingela. Det blev helt rätt beslut, och efter 65 har jag bara jobbat halvtid.
Jätteskönt, konstaterar hon men medger att det inte var helt enkelt att anpassa kunderna till de nya tiderna. De dagar hon varit på salongen har blivit långa. Klippkunderna har avlöst varandra varje halvtimme och luncher har inte existerat på tio år.
‒Med bra frukostar och så middagar redo att värma när jag kommit hem har det funkat fint. Några glas vatten eller en kopp kaffe har fått räcka på dagarna. Ja, i går hann jag faktiskt äta en avokado mellan två kunder.
Att dagarna nu ska bli långa och innehållslösa är ingenting Kerstin oroar sig över.
‒Nej jag vill framför allt sluta medan kroppen mår relativt bra och jag orkar bli en aktiv pensionär.
‒Och jag har så mycket jag vill göra så det ordnar sig. Jag har både barnbarn och barnbarnsbarn i stan. Och så åker vi 50-talsbilar, så det ska väl bli lite cruising framöver. Jag älskar dessutom att arbeta med mina händer; rensa ogräs och jobba i trädgården, handarbeta, baka och laga mat. Men att jobba med hår har varit allra roligast. Varenda dag har det varit kul att gå till jobbet.