Veronika Luthers äldre syster hade lämnat Tyskland för ett arbete i Sverige då hon var 17 år. När Veronika nådde samma ålder bad den då gifta systern Veronika att komma efter till Eskilstuna. Planen var att arbeta ett år och sedan, i enlighet med föräldrarnas vilja, återvända till hemstaden Lübeck i norra Tyskland.
– Men efter bara några månader i Sverige träffade jag min första man. Under en femårsperiod fick vi tvillingpojkar och en dotter. Vi flyttade också runt en hel del i Norden och inom Sverige. Vi bodde bland annat i Finland och Danmark.
När det första äktenskapet slutade i skilsmässa var barnen ännu små och de valde att återvända till Eskilstuna. Närheten till systern, god tillgång till arbete och bostäder gjorde valet av hemort enkelt. I samma veva blev Veronika, och sönerna som föddes i Finland, svenska medborgare.
– Jag hade börjat arbeta inom hemtjänsten när vi bodde i Norrköping. När jag och barnen återvände till Eskilstuna fick jag jobb inom hemtjänsten direkt. Jag trivdes bra med jobbet och jobbarkompisarna. Jag har förstått av före detta kolleger att arbetet förändrats. Det har blivit ganska tufft. Förr fanns det mer personal och man hade mer tid för de gamla. Jobbet var roligt, vi kunde sitta och prata och ta en kopp kaffe utan att följa något minutdetaljerat schema. Jag tycker inte om hur det har förändrats eftersom det handlar om människor, inte maskiner.
För 15 år sen gifte sig Veronika med Günther Luther, även han inflyttad till Eskilstuna från Tyskland.
– Det är klart att man längtar tillbaka till sina rötter när man blir äldre men vad är egentligen hemma? Jag skulle inte vilja bo i Tyskland för det är inte som det var förr. Dessutom trivs jag mycket bra i Sverige och här har jag mina barn och barnbarn. Det är fint och lugnt i Skogstorp och jag skulle inte vilja bo någon annan stans, säger Veronika Luther.
Hon reser ofta och gärna i Europa och dagarna i Skogstorp ägnar hon ofta åt att cykla, promenera och läsa. Vardagsmotionen är viktig då Veronika utvecklade kol några år innan hon skulle fylla 60.
– Jag har aldrig rökt så sjukdomen känns lite orättvist. Sannolikt är sjukdomen orsakad av passiv rökning. Min första man var kedjerökare och förr rökte folk överallt. Det var andra tider då.
I går kom en av Veronikas äldsta vänner, en gammal skolkamrat, från Tyskland för att vara med och fira 70-åringen.
– Hon stannar i tio dagar och på lördag blir det fest med nära och kära. Det ska bli roligt men jag vet fortfarande inte riktigt var vi ska vara. På verandan är det 40 grader varmt. Vi får väl möblera om lite.
Hur känns det att fylla 70?
– Haha! 70 känns konstigt tycker jag, det låter mycket främmande. Jag känner mig som jag alltid har känt mig. Hade jag inte haft sjukdomen så hade jag nog inte känt några begränsningar alls.