Anders Jalkéus har egentligen semester och ser solbränd och utvilad ut. Men helt ledig är han inte. Dagarna innan vi ses har han tillbringat i Graz i Österrike där han dömt vokalgruppstävlingar.
‒ Det är en bisyssla jag har och det är jättekul. Dessutom fick jag en chans att träffa mina internationella kollegor igen.
Sedan 2015 har han för första gången under hela sitt yrkesverksamma liv ett fast jobb och kan numera titulera sig verksamhetschef för Haninge kultur- och musikskola. Uppdraget sköter han med både själ och hjärta. För även om han kommer från en musicerande familj – mamma och mormor sjöng mycket och pappa, farfar och systern Charlotte spelade fiol – vet Anders Jalkéus vilken viktig roll musikskolan har spelat i hans liv.
‒ Min första fiollärare är en direkt anledning till att jag i dag jobbar med musik. Han hade tålamod och brukade kompa mig på pianot så att det lät jättebra – tyckte jag. Den typen av människor är jätteviktiga.
Intresset för musikpolitik har funnits i många år. I sin nuvarande position ser han som en viktig uppgift att informera om vad kulturskolan har att erbjuda, men också se till att så många som möjligt får en chans att prova på att sjunga, spela, dansa och så vidare.
‒ Alla känner inte till vad som finns. Vissa barn vet till exempel inte hur en klarinett ser ut, och de vet inte att de kan få undervisning i trolleri. Jag vill sprida det.
Varför är det så viktigt, tycker du?
‒ Det är på många olika plan – musik och kultur ger en meningsfull fritid och ett kreativt skapande som är bra för hela personen. Sen är det en möjlighet att utveckla något i sig själv som man kan ta med sig resten av livet.
Anders Jalkéus talar utifrån egen erfarenhet. Hela hans liv har handlat om musik och sång. I 31 år sjöng han med The Real Group, a cappellagruppen som han var med och bildade under studietiden på Kungliga musikhögskolan. Dessutom är han utbildad till både kantor, musiklärare, och solistsångare. Vid sidan om jobbet i Haninge är han föreläsare, utbildare, styrelseledamot i Sveriges körförbund och så gör han solonummer. Senaste året har han varit bassolist i bland annat Händels "Messias", Bachs "Matteuspassionen" och Mozarts "Requiem".
‒Då får jag den lilla publikkicken också. För det jag saknar i dag är konserterna, men resorna är jag glad att slippa.
Under glansåren på 1980- och 90-talen var The Real Group inte bara stora i Sverige utan i hela världen. Runt 150 resdagar om året kunde det bli och bokningar som sträckte sig två år framåt. Då ingick även Anders förra hustru Margareta Bengtson i gruppen och en höjdpunkt, som även var en mycket slitsam tid, var 1992 då de jobbade med Povel Ramel.
‒ Det var en fantastisk period i livet, och en av de jobbigaste. Vi jobbade intensivt med en av våra idoler samtidigt som vår dotter Anna föddes. Det blev kaos.
Framgångarna för gruppen blev ett slag mot äktenskapet och tio år senare skilde de sig.
Anders Jalkéus tycker ändå att det är svårt att ångra något. Om han fick leva om sitt liv skulle han ha gjort på samma sätt. Däremot är han mycket medveten om att det inte räcker att ha talang och stark vilja för att lyckas som artist. Man bör även ha tur och lite vassa armbågar, säger han.
Med tanke på det är han inte enbart förtjust i att både äldsta dottern Anna och sonen Erik valt att satsa på musiken. Anna har just fått jobb som musiklärare på skolan i USA där hon pluggat i tre år. Och Erik är frilansmusiker och spelar kontrabas och elbas.