Ute på tomten står en husbil parkerad, strax där bakom syns familjens tre bikupor och dörren till det gula huset står på vid gavel.
– Välkommen in, svarar en röst där inne när jag hojtar hallå och sekunden senare dyker en kvinna i en vacker långklänning upp vid dörren.
Det är Anita.
– Jag har många liknande klänningar och alla är köpta i Gambia. De är väldigt billiga där och det blir ju inte sämre av att jag har pippi på att pruta, säger hon och skrattar.
I Gambia har vår jubilar varit hela 22 gånger och att hon gillar landet råder det inga tvivel om.
– Vi kallar det värmens och leendets land. Vi har sponsrat en flicka där sedan 1993 – hon är lärare och har egen familj i dag. Folk är i Gambia är vänliga, de skrattar, sjunger och dansar, intygar Anita.
Vår jubilar levde sina första år på Östermalm i Stockholm och flyttade senare till Djurgården.
– Pappa hade ett bra jobb, men jag hade ingen direkt glad uppväxt. Först gick jag på Franska skolan där jag var klasskamrat med prinsessan Birgitta och sista året i grundskolan gick jag i flickskola i Helsingborg. I Skåne bodde jag hos min moster och morbror, de hade fem söner och jag blev väldigt bortskämd under det där året, säger Anita.
Sommaren 1951 hyrde familjen ett hus i Förslöv utanför Båstad och där träffade Anita sin blivande och ett år äldre make Gunnar.
– Jag blev störtkär direkt och gick hem och skrev "ska jag gifta mig någon gång så är det med Gunnar" i min dagbok. Nästa år firar vi 60-årig bröllopsdag, säger Anita.
Hur är han?
– Han är toppen – Gunnar är händig och kan allting, utom att laga mat.
Gunnars syster bodde i Eskilstuna och 1955 flyttade även familjen Axelsson hit.
– Tidigare bodde vi i Skogstorp och Näshulta, men för 18 år sedan flyttade vi hit. Vi trivs jättebra här på Söder och i dag kan inte tänka mig något annat.
Anita har skött hem och barn under alla år – någon yrkeskarriär utanför hemmet har hon inte haft.
– Jag jobbade lite på kontor innan jag gifte mig, men sedan har jag varit hemma. Jag brukar säga att jag varit lyxhustru eller samhällsparasit om någon frågar.
– Men det märks på pensionen jag får också, den är ynklig den...
Handarbete har alltid varit ett stort intresse för vår jubilar och hon har stickat i massor genom åren – mycket av det hon gör skickas till Estland och varje jul får Frälsningsarmén ett rejält knippe stickade kläder.
– Jag sitter fortfarande här och stickar varje kväll, säger Anita och pekar mot en stor korg full med färgglada saker som står på golvet.
Hon beskriver sig själv som väldigt envis, besvärlig ibland, glad och positiv.
– Har jag bestämt mig för något så brukar det bli så. Jag brukar säga till Gunnar att "Jag har bestämt oss" – och i regel får jag som jag vill.
Hur känns det inför 80-årsdagen?
– Bara bra tack, jag kommer aldrig att orka lika mycket som innan jag blev sjuk, men det har jag accepterat.
Blir det något firande?
– Barn och barnbarn har ordnat något, vi får se vad de hittat på. Men på födelsedagen är jag hemma och håller öppet hus. Folk är välkomna efter 14 på eftermiddagen.