Hustru Veronica öppnar dörren och hälsar välkommen medan vår jubilar sitter vid datorn i vardagsrummet.
– Jag har artros i ett knä och väldigt svårt att resa mig från stolen, men när jag väl kommer upp brukar det gå bra, säger Lennart som även har en skakig högerarm på grund av Parkinsons sjukdom.
– Men annars är det rätt bra med mig, säger Lennart och bjuder på ett snett leende.
Han föddes i Solna, men hamnade tidigt i Gillberga där far i huset var skogsvaktare på Biby gård.
– Jag fiskade en hel del och var ute i skogen och jagade en del med farsan under ungdomsåren.
Efter folkskolan klarade Lennart av i Gillberga respektive Lista innan han läste maskinteknik på Eskilstuna praktiska realskola.
– Realskolan var mycket bra, jag minns fortfarande nästan allt som jag lärde mig där, konstaterar han.
Första jobbet var vid revolversvarven på Volvo BM – där blev Lennart dock bara några månader gammal.
– Tempojobb och dessutom dåligt betalt, säger Lennart som därefter slet på Skogaholm i tre år innan han drog till Stockholm och sökte sjöjobb.
Vilket han fick direkt och blev kvar till sjöss i cirka 30 år.
– Efter tre år på sjön utbildade jag mig till maskinchef och sedan jobbade jag på Gränges Shipping i tio år och senare för OT-rederierna. De sista tio åren innan pension höll jag på med datoriserat fartygsunderhåll på kontoret i Göteborg.
Hur var åren på sjön?
– Väldigt roliga, speciellt i början – en gång tillbringade vi 23 dygn i Rio och det gick inte av för hackor direkt kan jag säga.
På Lennarts armar syns minnen från den tiden i form av tatueringar.
– De flesta skaffade jag i Rotterdam tidigt 70-tal, konstaterar han.
Veronica träffade Lennart under en semesterresa på Filipinerna för tolv år sedan – nu bor de i den rymliga lyan i Årby tillsammans med hennes dotters familj.
– Bättre fru än Veronica skulle jag aldrig kunna få. Vi tillbringar så mycket tid vi kan ute i torpet där hon sköter det mesta nu när jag är så skröplig, säger Lennart.
Framtiden?
– Jag hoppas bli av med smärtan i knät och tränar hos en sjukgymnast ett par gånger i veckan. Artros är en folksjukdom, vi lär vara runt 800000 i Sverige som lider av det.
Vi kommer in på den stundande 70-årsdagen och Lennart utbrister ett "usch" inför densamma.
– Fast här inne är jag betydligt yngre, säger han och pekar mot skallen.
Blir det något firande?
– Det blir något med de närmaste ute i stugan i Torpunga. Förmodligen grillar vi – om nu vädret tillåter det.